Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Därför viker Sverige alltid ner sig när EU roffar åt sig

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
Foto: JOHN THYS/TT
Mark Brolin, nationalekonom och författare.

Det är allmänt känt i Bryssel att svenskar alltid viker ner sig när EU kräver ännu mer makt och pengar.

Det har blivit allt svårare att bortse från sprickan mellan EU:s gloriösa berättelse och den praktiska verkligheten, skriver Mark Brolin.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Nu har det hänt igen. EU producerar ett centralt fördjupningsinitiativ, ”återhämtningspaketet”, som uppenbart missgynnar Sverige. Nästan helt utan samhällsdiskussion klubbar riksdagen sedan igenom Sveriges fastlåsning i den tickande eurobombsoppan. 

150 miljarder ska svenska skattebetalare hosta upp för att ”rädda” EU-länderna som är sämst på att hålla i egen plånbok. Så det tänkta frihandelsprojekt som avsåg att uppmuntra produktionsspecialisering har utmynnat i en helt annan specialiseringsform: Tyskland och Frankrike bestämmer; Syd- och Östeuropa tar varje år emot enorma budgetpåsar; Sverige agerar ”duktiga idioter”. Eftersom det är allmänt känt i Bryssel att svenska ministrar alltid viker ner sig när EU kräver ännu mer makt och pengar. 

Vettiga förklaringar saknas

Från regeringen och EU-minister Hans Dahlgren haglar som vanligt diffusa klyschor kring påstått oändliga samhällsvinster. Moderaterna och Ulf Kristersson medger öppet att förslaget är dåligt för Sverige men lät det ändå klubbas igenom. Med den märkliga motiveringen att ibland måste dåliga beslut sväljas. Den verkliga anledningen? För partiledningen är det i dag viktigare att undvika sura miner vid Bryssel-hovet än att tillvarata svenska folkets intressen.

EU-minister Hans Dahlgren (S).
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Så varför protesterar nästan ingen? Jo, för som alltid när enorma mängder makt samlas i en punkt så sugs alltid alldeles för många auktoriteter in i maktcentrumets intressenätverk. 

De fem intressearméerna

Vilka är då ”intressearméerna” som samverkar för att garantera dagens medjamsande EU-debatt? 

1. Alla i direkt ekonomisk beroendeställning. Tiotusentals EU-anställda liksom idel mottagare av EU-stöd. Inklusive universitet, tankesmedjor, kultursektorn. 

2. Alla i indirekt ekonomisk beroendeställning. Tiotusentals ”EU-samordnare” och ”informatörer”. Liksom idel jurister, EU-korrespondenter och PR-konsulter. Personer vars tjänster också försvinner utan EU.

Det är viktigare att undvika sura miner vid Bryssel-hovet än att tillvarata svenska folkets intressen.

3. Samhällets tunga lobbyister. Eftersom bristen på insyn och tydligt ansvar i Bryssel gör det avsevärt enklare för särintressen att rigga marknaden till egen fördel. Därav alla lobbyistjättar som gör vågen gällande EU. Därav också tilltagande oligopolstruktur – samt tappad innovationskraft - i den ena industrin efter den andra.

4. Medlemsstaternas alla mittfältsfalanger. Eftersom högerns nomineringar och lagförslag typiskt stoppas av vänstern – och tvärtom. Resultatet? Mittfältskompromiss. Därav EU-ledare som samtliga besjälas av samma världsbild som den nationella scenens randpartier. Partier som svenska Liberalerna. Att det folkliga stödet sviktar spelar ingen roll, för det ”outbildade” folket har ju inte greppat ”visionen”.

5. Medlemsstaternas karriärinternationalister. Aktörer som Carl Bildt och Jan Elisasson. Före detta motvikter mot samhällsbyråkratisering respektive ”storkapitalet”. När egna internationalistkarriärer hägrade började det ändå heta att EU är det bästa som någonsin hänt Europa.

Makthavarna slipper granskning

Vi kan nu sluta undra hur våra förfäder så godtroget kunde svälja äldre tiders patriarktugg. För likheterna är i dag slående. Makten samlad i ”fredens och välståndets” namn. Om det oborstade folket knorrar så radas det upp idel, ja, auktoriteter. Som med förnumstig huvudklapparattityd försäkrar att bara elaka människor reser invändningar. När makthavarnas kritiker eller gårdagens makthavare granskas saknas hejd på den kreativa förmågan. Dagens makthavare slipper däremot helt undan rigorös kritik. Eftersom sådan kritik kan leda till att folket faktiskt blir.. kritiskt. Tänk så opassande. 

Trots den hårdriggade EU-debatten har det blivit allt svårare att bortse från sprickan mellan EU:s gloriösa berättelse och den praktiska verkligheten. Därav så många förståsigpåare som nu antingen mumlar helgarderande eller tittar ner i marken.


Av Mark Brolin

Omvärldsstrateg, nationalekonom och författare. Utkommer i juni, i Storbritannien, med boken ”Responding to populism: How to heal broken democracies”.