Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Därför växer förortskalifaten fram

Jonas Andersson
Foto: Andreas Altenburger / ANDREAS ALTENBURGER

Min gissning är att till Sverige migrerande människor från icke-sekulära stater, generellt har svårast att förstå svensk eller västerländsk syn på hur ett sekulärt samhälle ska fungera, skriver ungdomspedagogen Jonas Andersson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Den misslyckade statskuppen i Turkiet sägs bland annat handla om den ständigt pågående kampen mellan sekulära och religiöst dogmatiska krafter i landet. Det väcker också tankar om situationen i mitt hemland.

I det Sverige jag känner har vi under ett par generationer gått från statskyrka och statsreligion till individuell sekularism. Kristendomen spelar en allt mindre roll, och religionsutövning är något privat. Detta är självklart för min generation och mina barns, att religion är privat och dessutom helt självklart måste anpassas till ett sekulärt samhälle.

Personligen är jag nog vad man kan kalla "kulturellt kristen". Jag tillhör dem som vuxit upp med kyrkan och kristendomen, men som aldrig tagit del av den eller aktivt omfamnat den. Måste jag svara på frågan, så är jag logiskt sett ateist.

Ändå fylls jag av vördnad när jag kliver in i en gammal kyrka, ändå finns det något djupt inne i mig som väcks av sirliga altare och kyrkorgelns högtravande toner.

Ändå vill jag upprätthålla traditionen med skolavslutning i kyrkan, med valda psalmer.

Just på grund av kristendomens särskilda roll kan jag inte bara acceptera utan faktiskt önska kyrkklockornas intrång i det offentliga rummet, på ett sätt jag aldrig skulle acceptera med böneutrop från minareter.

 

LÄS MER: Hatkampanjen mot förorten är rasistisk och homofobisk 

 

Men trots detta, är det som sagt självklart för mig att stat och kyrka inte hör ihop, och att religion och samhällsbyggande bör hållas separerade. Kanske så självklart att vi inte har kvar verktygen att se att många människor från andra delar av världen, tvärtom varken vill eller kanske ens klarar av att se staten eller världen på det sättet.

Min gissning är att till Sverige migrerande människor från icke-sekulära stater, generellt har svårast att förstå svensk eller västerländsk syn på hur ett sekulärt samhälle ska fungera.

 Jag säger "människor" och inte "religiösa människor", utifrån att religionen är en lika naturlig del av kultur, uppfostran och utbildning i dessa länder som sekularismen är i Sverige. De länder som har en statsreligion och varifrån det migrerat hundratusentals människor till Sverige de senaste 15 åren, har gemensamt att statsreligionen är islam.

Och om vi saknar verktygen för att förstå att många migrerande muslimer inte automatiskt kommer att förvandlas till sekulära muslimska när de passerar gränsen till Sverige, så motsvaras det av att de ofta saknar verktygen för att förstå vår självklara syn på religion som något privat, att kristendomen i många är kulturell.

Kultur, uppfostran och underliggande värderingar går inte att skilja från islam, lika lite som Jesus Kristus går att skilja från den helige anden och Gud fader.

 

LÄS MER: Behandla inte alla de unga som krigsoffer

 

Därför ser vi ofta i stället krav på att samhället i olika delar skall anpassas till religionen, så självklart som om att motsatsen skulle vara en fientlig handling - så kallad "islamofobi".

Därför ser vi allt snabbare förortskalifat växa fram, i områden där sekulära svenskar snart lyser helt med sin frånvaro.

Därför ser vi allt fler radikaliseras i sin tro, när första generationens invandrare håller fast vid de religiösa värderingar som de själva vuxit upp med och som känns självklara att överföra till sina barn.

Så länge det fanns en integration eller assimilation att tala om, något svenskt att integreras in i - så fanns det också en motkraft till de religiösa dogmerna.

Men när sekulära svenskar flyttat från förorterna och till mer svenska områden, vad finns det då att stöta och blöta sin religiösa övertygelse mot? När demografin förändras i område efter område, så kommer det oundvikligen att påverka den nu så självklara synen på demokrati och sekulär statsbildning.

Och då infinner sig den oundvikliga frågan: Hur stor invandring av icke-sekulära klarar ett sekulärt samhälle som Sverige, utan att tvingas till reträtt?

 

Jonas Andersson 

ungdomspedagog och debattör