I januari 2007 tog jag mina första stapplande steg som polis i yttre tjänst. Spänd av förväntan började jag min bana som aspirant i Malmö.
Det var en dröm som nu hade gått i uppfyllelse. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att jag nu, bara nio år senare, skulle lämna yrket som jag drömt om i flera år.
Men mycket har hänt sedan dess och tyvärr är inte mycket av det av positiv karaktär. Jag har själv valt att ta tjänstledigt för att bli lokförare istället. Många är de som ställer sig frågande till mitt val och som inte kan förstå varför jag lämnar detta "drömyrke".
Därför skulle jag vilja förklara varför jag och många med mig inte längre står ut. Detta är dock min syn på saken och det finns såklart fler anledningar till varför poliser slutar.
När jag började som polis upplevde jag arbetstiderna som en av fördelarna med yrket. Möjligheten fanns att komprimera arbetspassen, för att sedan ha en längre sammanhängande ledighet. Detta förändrades i och med det nya arbetstidsavtalet, som kom för ett antal år sedan. Resultatet blev fler arbetspass, vilket i slutänden innebar färre ledigheter över mer än en dag i sträck, varför den lediga tiden blev mycket svårare att utnyttja.
Jag gick in i yrket med vetskapen om att löneläget inte var det bästa. Jag valde inte heller yrket för att bli rik. Däremot hade jag aldrig kunnat föreställa mig att min reallön under den tid jag jobbat, faktiskt skulle minska.
Jag har arbetat som polis i nio år. Jag har blivit befordrad till Inspektör, med därtill ökat ansvar. Utöver mina ordinarie arbetsuppgifter har jag även varit med och utbildat ett antal aspiranter under deras väg in i yrket. Som tack för detta har jag inte fått något annat än möjligen en klapp på axeln, och såklart ytterligare arbetsuppgifter och ansvarsområden, men i lönekuvertet syns det då inte. Komiskt nog går dessutom de flesta av adepterna in på en lön som är högre än min.
Efter mina nio år som polis har jag en månadslön på 24 900 kr. En hel del aspiranter går i dag in på löner mellan 25 000-26 000 kr. Är det då konstigt att man är trött och varken känner sig uppskattad eller värdefull?
Tyvärr är det också så att löneläget är väldigt varierande beroende på var i landet man är anställd. Det är faktiskt så tokigt att kollegor på så nära håll som i angränsande kommun, med samma arbetsuppgifter och anställningstid, kan ha en lön på dryga 5 000 kr mer än mig.
Detta trots att vi nu är en och samma myndighet. Anledningen till dessa löneklyftor är polisens tidigare indelning i 21 länspolisområden och att Polisförbundets olika avdelningar haft varierade resultat av sina förhandlingar.
I och med omorganisationen kunde man hoppas och tro att även lönerna skulle bli enhetliga, men icke. Skillnaderna kvarstår och de är stora.
Ledningen hävdar att man nu använder sig av individuell lönesättning. Det är den förklaringen jag fått när jag frågat hur det kan få se ut som det gör. Men, nu är det inte direkt så att det skiljer 5 000 kr mellan två kollegor på samma arbetsplats, med liknande arbetsuppgifter och tjänsteålder.
Sanningen är den att det där på sin höjd skiljer någon hundralapp. Den enda slutsatsen jag kan dra av detta är att poliser i exempelvis Halland sköter sitt jobb betydligt sämre än kollegorna i Skåne eller Västra Götaland och så är det självklart inte.
Individuell lön i all ära, men hur ska den på ett rättvist sätt kunna tillämpas inom polisen? Det är inte enkelt att mäta bra polisarbete, framför allt inte i yttre tjänst. Vi är alla olika och har olika kvaliteter. På så vis tillför vi också verksamheten olika dimensioner.
Inte heller inom utredningsverksamheten är det enkelt att mäta. De som bäst skulle kunna bedöma resultatet av utredarnas arbete är åklagarna, vilka får arbeta vidare med våra ärenden då de är redovisade. Denna återkoppling har jag länge efterfrågat, men aldrig sett röken av. Från polisledningens sida är det dessutom så att det är kvantitet och inte kvalitet som premieras. Att redovisa många ärenden är viktigare än att de som redovisas leder till fällande dom.
Men, den enskilt största anledningen till att jag har fått nog, är ett i mina ögon totalt havererat rättssystem. De senaste tre åren har jag jobbat som utredare av mängdbrott och jag måste tyvärr säga att jag troligtvis har slitit av hälften av mitt hår under denna tid. När man gång på gång får uppleva att ärenden som man slitit med i flera månader, trots glasklar bevisning, ändå leder till friande dom, då känns det rätt tröstlöst. I dag krävs praktiskt taget att gärningsmannen grips på brottsplatsen för att få honom fälld.
Med en katastrofal löneutveckling och ett jobb som inte längre känns meningsfullt finns inte längre något som håller motivationen uppe. I stället blir jobbet bara en källa till irritation och nedstämdhet och för min del är gränsen nådd.
Jag skulle vilja påstå att det är en högst oroväckande utveckling vi nu ser. Många är de som redan har sagt upp sig och fler lär följa i deras fotspår om inget händer. Enligt undersökningar som gjorts har så många som nio av tio poliser tankar på att söka sig till andra yrken. Polisen har redan tappat alldeles för många kompetenta medarbetare. Detta i kombination med att ansökningarna till polishögskolan halverats, säger en del om hur svensk polis mår. Om det inte redan är för sent, så börjar det nu bli förbannat bråttom! Det är dags att vakna nu, Dan Eliasson.
Slutligen vill jag säga att det är med stor sorg jag lämnar yrket eftersom jag vet hur bra det skulle kunna vara. Jag har helt fantastiska kollegor, som gör sitt yttersta för att verksamheten ska gå runt. Att man inte värderar dem högre är inget annat än tragiskt.
David Lindsö
Polisinspektör, Laholm
