Därför slutar vi utse ”Bästa skolkommun”

När så många skolkommuner inte är tillräckligt bra, är det heller inte meningsfullt för oss att fortsätta ranka dem, skriver Johanna Jaara Åstrand.
Foto: THOMAS KARLSSON/TT
Johanna Jaara Åstrand, förbundsordförande Lärarförbundet.
Foto: Anders Wiklund/TT

I 20 år har Lärarförbundet genomfört undersökningen Bästa skolkommun. Sveriges samtliga kommuner har utifrån en rad kriterier rankats i hur väl de lyckas med sina skolor. 

Men årets vinnare, Övertorneå, blir den sista. Vi lägger ner. Så många kommuner underpresterar så kraftigt att skillnaderna i skolkvalitet blivit oacceptabla. En ranking tjänar inte längre något positivt syfte, skriver Johanna Jaara Åstrand.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. När Lärarförbundet startade Bästa skolkommun, så var svensk skola en av de mest likvärdiga i hela världen. Oavsett familjebakgrund eller boendeort, så fick eleverna en hyfsat likvärdig utbildning. Så är det inte längre. Sverige har backat – rejält. Lärare, myndigheter och internationella organ som OECD larmar om att skillnaderna mellan svenska skolor växer.  

Roten till den negativa utvecklingen består i det kommunala ansvaret. Under de 30 år som gått sedan kommunaliseringen av skolan har Sveriges 290 kommuner satsat olika mycket på sin skola och visat sig vara olika bra på att sköta den. Nu ser vi effekten av detta.   

Allt för många kommuner misslyckas

Vår ambition med Bästa skolkommun har varit att stimulera till en bättre skola i hela Sverige. Framför allt har vi eftersträvat att få kommunerna att lyssna på sina lärare och skolledare. Det vill säga på de verkliga experterna på skola och lärande som finns i varenda kommun.  

Och, visst, Lärarförbundet har fått till stånd konstruktiva dialoger i en hel del kommuner – men inte i alla. Problemet är inte de kommuner som lyckas med sin skola. Problemet är de som inte gör det – och de är många. Den som studerar vår undersökning Bästa skolkommun över en flerårsperiod kan se att de kommuner som placerar sig i bottenskiktet också tenderar att förbli där. 

Det är i grunden orimligt att en så viktig samhällsinstitution som skolan ska konkurrera om resurserna med simhallar, utegym, cykelbanor och andra kommunala frågor.

Andelen behöriga lärare varierar enormt från kommun till kommun, liksom satsade medel, sjukskrivningstal, löner och betygsresultat. Den statliga utredningen ”En likvärdig skola” som lades fram förra våren bekräftade att kommuner med god ekonomi tenderar att satsa mer på skolan, medan kommuner med sämre ekonomi inte har de förutsättningarna.  

Lärarna tror mer på staten

I en färsk medlemsundersökning som Lärarförbundet genomfört svarar åtta av tio lärare att de tror att likvärdigheten skulle bli bättre med staten som huvudansvarig för skolväsendet. Drygt sex av tio anser att såväl lärares arbetsmiljö som läraryrkets status skulle förbättras om staten tog över. 

Åtskilliga kommuner har under många år sparat in  på skola och utbildning. Ökad arbetsbelastning och mindre tid att förbereda lektionerna har blivit vardag för lärarna. Läromedel köps inte in.  Personal saknas som skulle kunna bidra till att skapa studiero och trygghet  i korridorer och uppehållsrum. Många föräldrar vittnar om att elever med behov av särskilt stöd allt för sällan får det. Resurser för elevhälsa och speciallärare saknas.  

Dags för förstatligande

Hur en elev lyckas i skolan präglar ofta individen för livet och för samhället ger varje skolmisslyckande negativa effekter som kan vara svåra att reparera. Därför är det i grunden orimligt att en så viktig samhällsinstitution som skolan ska konkurrera om att få resurser med simhallar,  utegym, cykelbanor och andra kommunala frågor. Skolan borde ses som en nationell angelägenhet.   

När så många skolkommuner inte är tillräckligt bra, är det heller inte meningsfullt för oss att fortsätta ranka dem och framhålla vilken som är bäst. Vi tror inte längre på modellen med kommuner som ansvariga för skolan. Det är dags för staten att ta över och återupprätta likvärdigheten.   


Av Johanna Jaara Åstrand 

Förbundsordförande Lärarförbundet