Pulvriseringen av Libanon
går nu in på sin andra månad. Den israeliska industriministern förklarade för en tid sedan att hela södra Libanon ska förvandlas till en sandlåda och dag ut och dag in mal Israel ner broar, bostäder, hela byar till sand. Enligt premiärminister Ehud Olmert består den stora militära framgången hittills i att befolkningen i södern närmare en miljon människor har drivits på flykt. Enligt justitieministern är varje människa i södra Libanon en terrorist, enligt armén förtjänar alla slags civila mål en rejäl halvtonsbomb. Massakrerna har blivit daglig rutin. 40 civila dör ena dagen, 30 nästa, 60 dagen därpå. Både i ord och handling är kriterierna sedan länge uppfyllda: detta är etnisk rensning, och förstörelse av ett helt land. Men nej! Det är staten Israel som för krig! Då är rollerna i evighet fixerade: på ena sidan står det judiska folket som kämpar för sin överlevnad, på andra sidan nazister som vill utrota dem. Det är i denna halvsekelgamla tradition, aktiverad varje gång Israel invaderar något av sina grannländer, som Rasmus Fleischer (Expressen 7/8) definierar det pågående kriget som ett förintelsekrig. Att jag och tidningen Arbetaren uttryckt stöd för Hizbollahs motståndskamp är stöd till judeutrotning. Den som är vid sina sinnens fulla bruk kan förstås förnimma något annat. Det här är ett krig där den ena parten, Israel, verkar för att utplåna södra Libanon som livsdugligt samhälle, krossa den enda militära kraft som har förmåga att värna landets gränser och arrangera den libanesiska sandlådan precis som Israel behagar. Ett krig där den andra parten, Hizbollah, verkar för att Libanon ska återfå ockuperat territorium, för att en miljon flyktingar ska få återvända till sina hem, för att landet ska befrias från invasionsstyrkor och permanenta bombmattor.
I detta krig
har jag tagit ställning för Hizbollah. Mitt skäl är detsamma som under 1990-talet: en seger för Hizbollah producerar det mest önskvärda resultatet. År 2000 medförde Hizbollahs seger över Israel att ockupationsarmén lämnade (nästan hela) landet; tortyrcentralerna stängdes och flyktingarna kunde återvända hem. Ställningstagandet för motståndskampen grundar sig på fundamentet för allt vad folkrätt och världssamfund heter: frihet från främmande ockupation. Ingen som någonsin läst vad jag har skrivit, eller vad som står i Arbetaren, kan tro att det handlar om trosbekännelse eller ideologi, att jag är islamist, anhängare av den Islamiska Republiken av Iran eller vill utrota judar. Men Fleischer likställer mig, och Arbetaren, med nazister. Till saken hör att Fleischer år 2000, när både han och jag tillhörde Syndikalistiska Ungdomsförbundet, själv stödde Hizbollah. Man får förmoda att han betraktar sig som en omvänd före detta nazist och anhängare av judeutrotning, och att han i många år skrivit regelbundet för en publikation som han nu upptäckt är nazistisk. Jag har kallat Fleischer renegat. Inte för att han ogillar Hizbollah, utan av helt andra skäl. På sin blogg uppmanar Fleischer alla att stödja Israel i kriget. Han hyllar staten Israel för att den genomfört ett skoningslöst motangrepp, hävdar att den krigar för att återge Libanon kontrollen över sitt eget territorium Orwell, läser du bloggar? och gläds, under stridsropet Skjut alla antisemiter!, åt att Israel skjuter Hamas- eller Hizbollahmän. Att nära 30 gånger fler civila har dött i Libanon, eller att omkring 90 procent av Israels dödsoffer är civila medan 62 procent av Hizbollahs dito är soldater rör honom inte i ryggen. Vad vi har att göra med här är ingen vanlig ledarsidefähig Israelvänlighet. Vi har att göra med en militant, ja, öppet blodtörstig sionism.
Rasmus Fleischers ideologiska
husgud, dagligen dyrkad på hans blogg, är Friedrich Nietzsche, känd för hårresande uttalanden om allt från judar och kvinnor till svaga och sjuka. Men Fleischers metod för att förvandla det reellt existerande kriget till ett nazistiskt förintelsekrig är icke desto mindre självskrivet förutsägbar: han ser till att leta fram något av Hassan Nasrallahs hårresande antisemitiska uttalanden och simsalabim, åter till 1943! Att det förekommer avskyvärd antisemitism i Hizbollah är väl känt och förkastligt. Men om Hizbollah verkligen var ute efter att utrota världens alla judar varför sätter de inte gång? Varför satsar de alla sina resurser på att försvara Libanon? Varför utför de inga attacker mot judar i deras egenskap av judar, i vilket land som helst? Fleischer mumlar om attentatet mot ett judiskt kulturcenter i Buenos Aires 1994, och vet förstås att det inte finns några som helst bevis för att Hizbollah låg bakom. Inte ens EU har terroriststämplat Hizbollah, av det enkla skälet att detta inte är vad rörelsen håller på med. Nästan 90 procent av libaneserna stöder Hizbollahs motståndskamp. Den sekulära vänstern i Libanon, i Palestina och i övriga arabvärlden likaså. Från Kapstaden till London till Stockholm uttrycker människor solidaritet med motståndet. Tror verkligen Fleischer på allvar, med full sinnesnärvaro, att de gör detta för att de vill utrota det judiska folket? Eller är det något annat som pågår? Stöd till Hizbollahs motstånd grundas i avsky mot den rasism som faktiskt regerar Mellanöstern. Det är den rasism som säger att arabiskt blod är billigare än vatten, medan en israelisk tår är dyrbar som guld. Västvärldens makthavare har gett denna rasism grönt ljus i Libanon. Rasmus Fleischer har under de senaste veckorna gjort klart att han inte bara sympatiserar med denna rasism han vill se mer av den, i handling.
ANDREAS MALM
