Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Därför ska du göra slut med storbanken

Enligt Uppdrag granskning har Swedbank ägnat sig åt pengatvätt i närmare ett decennium.
Foto: TT NYHETSBYRÅN
Bertil Torekull fick nog och bytte till en mindre bank: ”Varför ska jag gynna någon som lurat skjortan av de skatteverk som ser till att medborgarna får in pengar att finansiera våra skolor, vår vård, vårt försvar och vår polisiära trygghet?”
Foto: TOMAS LEPRINCE

Storbankernas uppträdande äger inte den värdighet vi kunder bör kräva. De är besatta av att klå oss på pengar och skriver sina egna lagar.

Har någon märkt att vi fått ett skvatt bättre service eller att de ens håller oss med kontanter över dagen? skriver publicisten Bertil Torekull.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | BANKER. ”Vi kanske ska vara tacksamma att Nordea stack med huvudkontoret till Finland - då slipper Sverige betala när storbanken gör bort sig nästa gång!” Så skrev Patrik Kronqvist i denna tidning ifjol och nu går tankarna till Swedbank – hur mycket röta döljer sig bakom denna storbanks affärer med den skattefifflande Danske Bank i Baltikum och kopplingarna till Rysslands skurkvärld? Men kanske reser sig också frågan om det inte är dags för oss lite till mans, dig och mig, att våga göra slut med vår affärsbank. Deras uppträdande äger inte den värdighet vi bör kräva av en institution som spelar en livsviktig roll i den nationella ekonomin. De verkar som mest besatta av att klå oss på pengar. Räknat på oss alla, tjänar de otroliga 10 000 kronor i genomsnitt varje år på varje svensk. Har någon märkt att vi därför fått ett skvatt bättre service eller att de ens håller oss med kontanter över dagen?


LÄS MER: Swedbank kan ha använts för penningtvätt i närmare ett decennium 


Därför gjorde jag slut med Danske bank

LO gjorde slut med Nordea när den uppblåste storägaren Björn Wahlroos beslöt att flytta huvudkontoret till Helsingfors. Det inspirerade mig i min egen lilla värld: jag har  gjort slut med Danske bank och flyttat mina sparpengar och min aktiedepå till Sparbanken Syd, som står fri och inte ens ingår i det ”syndikat” av samverkande sparbanker som ”leds” av Swedbank. Hur tänkte jag när jag beslöt mig för att äntligen byta bank?

Jag vill överhuvudtaget inte handla med företag eller med människor som luras eller skriver egna lagar.

Det kändes som att göra slut med en gammal kärlek. En sorts sorg ändå nödvändig att genomlida – jag vill helt enkelt inte ha pengar i en bank som anklagas för miljardfiffel. Jag vill överhuvudtaget inte handla med vare sig stora eller små företag eller med människor som luras eller skriver egna lagar. Varför ska jag då gynna en bank som lurat skjortan av de skatteverk som ser till att medborgarna får in pengar att finansiera våra skolor, vår vård, vårt försvar och vår polisiära trygghet, kort sagt vår överlevnad i ett anständigt samhälle.


LÄS MER av Bertil Torekull: 

• Sverige behöver ett invandringsstopp

• Regeringen har gjort nästan allt fel i flyktingfrågan

• MP måste omedelbart lämna regeringen 


En skam för kunderna

Jag vet, det där låter som musen som röt! Ingen bank bryr sig om att en 87-årig gubbe, en snart avliden småsparare, gör uppror mot ett system som inte betraktar kunder som folk utan bara som lönsamhetsobjekt. Uppror mot att banker inte längre förbinds med heder, ansvar, empati eller lojalitet mot något annat än sina ägare. Sådana banker borde vara en skam för varje insättare. Ett uppbrott tycktes vara på gång när LO med minst fem större fackförbund representerande hundratusentals medlemmar i höstas flyttade sina konton  från det nu finska Nordea. En akt av solidaritet: det var trots allt vi svenska skattebetalare som på 90-talet från konkurs räddade vad som sen blev framgångsrika Nordea, LO visade  demokratisk respekt för den svenska blandekonomin. Av samma skäl flyttar jag mina stålar till en sparbank när nu min gamla käresta, Danske bank, skämt ut sig så grymt i Baltikum.

Swedbanks vd Birgitte Bonnesen.
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT

Farbror M kunde man lita på 

Undersökningar visar att  de flesta av oss av bekväm vana håller oss till en och samma bank. Min trofasthet är nära nog genetisk och går åter till farbror M, kassör i Sparbanken och bosatt på gatan i småstaden Ronneby där jag växte upp. En tunn enkelt klädd man som gick fort förbi oss lekande barn som ville han inte synas, utstrålande en grå respekt som jag sen dess knyter till” bankmän”, en predikan om att sträva och spara och om räntans seger över lättsinnet, hans bank ett bultande hjärta i stan. Där hade jag en bok att sätta in allt jag tjänade som t ex springschas, för se på banken kunde man lita, sa far.

När jag på 80-talet flyttade till Linköping ville jag vara trogen min nya geografi, öppnade alltså konto i Östgötabanken med kontor i centrum, blev så en autentisk östgöte, en pakt sluten mellan mig, bygd och bank, ett sätt att identifiera mig med mina nya läsare, ty lokala tidningar och banker har en stor sak gemensamt: de ser sina kunder på gatan var dag och måste våga möta deras blickar utan att väja en sekund.

Girigheten vann till slut

Det kändes betryggande då Östgötabanken köptes upp av Lundbergs i Norrköping. Byggmästaren Lars Erik och hans son Fredrik, sprungna ur landskapet, symboliserade sparsamhet, flit och ett affärssinne parat med egensinne. När i 90-talets kris staten massräddade giganter typ SEB och Nordbanken stod Lundbergs bank stark på egna ben. Jag var stolt att ha mina slantar där, sörjde bara lite när Fredrik sålde ögonstenen till Danske bank men vi aktieägare fick bra betalt och danskarna sa sig vilja bli ett provinsiellt alternativ Sverige runt, nära knutet till just de där människorna på gatan. 

Min käre kamrer förbjöds att ringa mig. Att vara mänsklig kostade för mycket.

Icke så. Danske bank svek och blev snabbt en vanlig girig  affärsbank, lojaliteter mot bygden var inget värda, bara pengar gällde och mot kunden en ökad opersonlighet. Köpenhamn gav order åt utposten att helst ägna sig åt de rika. En dag tog jag ut pengar att köpa lägenhet för och blev inte längre likvid i bankens ögon och min käre kamrer förbjöds att ringa mig. Att vara mänsklig kostade för mycket. Då hade jag varit kund i 40 år med konton även för barn, barnbarn och två-tre småföretag.

Här finns det vänliga bankväsendet kvar 

I storbanks-Sverige med tonvikt på vinster, frän rationalisering och feta chefslöner finns för vanligt folk som inte trivs med opersonlighet ett alternativ: landets drygt 60 sparbanker. Med 230 kontor som inga drivs av vinstbegär lever de nära sina bygder, deras tjänstemän möter precis som lokalredaktören sina kunder, småspararna, kortinnehavarna var dag på Storgatan, i bastun, i Lions, på Coop eller Ica, stöder lokalt kämpande småfirmor, ger stipendier till traktens talanger. I sparbanken ser jag ett annars utrotat vänligt bankväsen som bryr sig om en större gemenskap än den råa profiten.

Kassör M lever som symbol, vägrar ge upp om samhällets moral och växt. Min respekt.


Av Bertil Torekull

Publicist

Grundare Dagens Industri, fd chefred Svenska Dagbladet, Östgöta Correspondenten m fl