DEBATT. Sommaren 2018, nära det annalkande valet, skrev jag Aftonbladets mest lästa debattartikel det året.
En kamp fördes med mitt inre väsen i samband med publiceringen, då den uppmärksammade artikeln tillkännagav min avsikt; att rösta på Sverigedemokraterna.
Det var ingen lätt match inombords, med tanke på att jag har rötter i Stockholms södra förorter; uppvuxen med progg, punk och politisk hemvist åt vänster. Än i dag bejakar jag det som inom samhälls- och kulturlivet benämns ”det alternativa”. Spontant kanske det inte klingar så väl med att rösta på SD?
Det tog emot – men min röst gick till SD
Min röst föll trots allt på SD i september 2018, men endast i riksdagsvalet. Jag bekände dock ärligt i det tidigare debattinlägget att det tog emot, särskilt då jag på 70- och 80-talet hade Olof Palme som förebild. Personligen är jag den sorten som ångrar saker som inte blev av, till exempel att jag inte gick fram och skakade hand med Olof Palme.
Jag hade nämligen tillfälle att göra det en gång när han, då som oppositionsledare, stod endast två meter ifrån mig i ”nya” riksdagshuset, som hade sitt säte vid Sergels torg.
Som ung och politiskt intresserad fick jag ibland följa med min far på jobbet. Han hade tillträde till de icke publika delarna av riksdagshuset i egenskap av sakkunnig åt finansdepartementet. Emellertid var jag allt för blyg för att våga gå fram till Palme, men han log mot mig.
SD behöver utveckla sin politik
Sedan valet 2018 har jag funderat över läget i Sverige och kan nu – efter ytterligare en svår brottningsmatch med mitt inre – tänka mig att rösta på SD en gång till. Men då förväntar jag mig att partiet driver frågor som berör ekonomiskt svaga människor i samhället.
Det är oroväckande att SD ser Moderaterna som sin närmaste samarbetspartner, partiet som i alla tider mest brytt sig om de rika. I detta sammanhang bör vi komma ihåg att det var Ulf Kristersson, som i egenskap av socialförsäkringsminister i Reinfeldt-regeringen, iscensatte en rad ödesmättade förändringar, vilket gjorde att tusentals människor blev av med sjukpenningen och därmed nödgade att söka försörjningsstöd.
S tillhör det förgångna
Socialdemokraterna har spelat ut sin roll som ledande och tongivande parti. Deras ideologier är nattståndna. Det skulle förvåna mig mycket om de lyckas hålla sig över 20-procentsstrecket i nästa valomgång. Socialism och maktkoncentration passar inte det samhälle vi har i dag. Inte heller är det konstruktivt att bygga ut den administrativa delen av offentliga sektorn, snarare borde ett flertal myndigheter reduceras.
Att välja SD handlar om protest. Protest mot att de ekonomiska klasskillnaderna i samhället blivit än mer markanta. Vi är många som varken känner igen oss eller när en önskan om att vara med överhuvudtaget när S-politiker talar om gemenskap och solidaritet. Sådana känslor kan välbetalda myndighetschefer och S-ministrar dela med sig själva och sina likar.
Inte ett spår av Palmes visioner
Den anda Olof Palme frambringade när jag var ung kan fortfarande återkallas på tunnelbanan ut mot Stockholms södra förorter. Detta trots att jag även bär på negativa hågkomster från uppväxten. I dag finns det inte en tillstymmelse hos någon S-politiker att vilja skapa liknande visioner. Palme ville förändra världen. Han kritiserade såväl kommunism som USA:s reaktionära krafter, samt militärt styrda diktaturer.
SD är ingalunda ett perfekt parti, det har anmärkningsvärda händelser i sitt bagage. Däremot har jag fullt förtroende för Jimmie Åkesson och Louise Erixon. De är trovärdiga så att det känns. Vi står inför en ny tid och jag är övertygad om att SD kommer fortsätta att växa. I rådande situation måste därför vi medborgare påverka SD-politiker, genom att tydliggöra de delar av samhället där ekonomisk ojämlikhet råder.
Av Jonas Thornell
Fri skribent och kulturarbetare
