Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Därför kan ett anfall bli nödvändigt"

Irans president Mahmoud Ahmadinejad höll ett tal på söndagen där han hävdade landets rätt till nukleär utveckling.
    I går höll Irans president Mahmoud Ahmadinejad ett tal där han försvarade landets rätt till nukleär utveckling. Spänningen i regionen ökar.
    USA har samlat en mycket stor flottstyrka i persiska viken.
      I dag skriver mellanösternexperten MAGNUS NORELL om varför ett militärt ingrepp kan bli aktuellt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Magnus Norell.

31 juli 2006 antog FN:s

säkerhetsråd resolution 1696. Denna krävde att Iran, inom en månad, måste upphöra med all anrikning av uran, inklusive forskning och utveckling när det gäller kärnvapenanskaffning. Om inte Iran gick med på detta skulle FN vidta lämpliga åtgärder enligt kapitel VII för att tvinga Iran att följa resolutionen. Samtidigt som Irans regering genom både president Ahmadinejad samt diverse talesmän och representanter för regeringen förnekat att Iran vill utveckla kärnvapen, har man, under alla de år denna fråga legat på FN:s dagordning, hävdat sin rätt att fortsätta med ett forsknings- och utvecklingsarbete som med stor sannolikhet kommer att leda fram till att Iran inom några år kommer att ha kärnvapen.

Den månad som resolution

1696 gav Iran att ändra sin politik kom och gick och knappt fem månader senare, 25 december, röstade säkerhetsrådet igenom en ny resolution, 1737, som införde sanktioner mot den iranska regimen för att inte ha följt tidigare resolutioner. Det iranska svaret på resolution 1737 kom snabbt och president Ahmadinejad sade att denna resolution inte skulle skada Iran och att de som röstade för kommer att ångra sig. Han tillade att i februari kommer Iran att fira sina framgångar när det gäller atomforskning.

Debatten om huruvida

Iran kommer att skaffa sig kärnvapen eller inte har pågått under flera år. Oavsett det slutliga resultatet av den diskussionen råder det knappast någon tvekan om att Iran kommer att ha kapacitet att framställa kärnvapen inom en överskådlig framtid. När Iran når ett sådant stadium i sin kärnforskning att "the point of no returen" passeras, betyder det att Iran har egna resurser att hantera hela den nukleära "cykeln", dvs. när anrikat uran kan framställas och förvaras långt ifrån själva de nukleära installationerna. Därmed blir det i praktiken nästan omöjliga att hitta. Baserat på öppna källor, och om inget inträffar, kan man dra slutsatsen att Iran inom ytterligare c:a två år, efter att en sådan punkt uppnåtts, har ackumulerat tillräckligt med material för att framställa en nukleär bomb.

Hittills har,

vilket resolution 1737 tydligt visar, inga diplomatiska försök att hindra eller stoppa Irans utveckling mot kärnvapenanskaffning lyckats. Frågan är då om det internationella samfundet, här representerats av FN, anser att själva anskaffandet är det mest allvarliga, eller om konsekvenserna av ett eventuellt militärt ingripande är det värsta som kan hända. Svaret på den frågan kommer att avgöra vad som kommer att ske härnäst. Om FN, och andra, menar allvar med sin retorik, måste alltså Iran stoppas innan man skaffar sig kärnvapen, men inte nödvändigtvis innan landet skaffat sig kapaciteten att framställa kärnvapen. Det är ju inte ett Iran med kärnvapen som är problemet, utan Iran med kärnvapen under nuvarande regim. Faran med att den nuvarande iranska regimen skaffar kärnvapen understryks också av att en sådan utveckling säkerligen skulle leda till en kapprustning i regionen. Flera länder, bl.a. Turkiet, Egypten och Saudiarabien, har ju också klart aviserat detta.

Till saken hör också

att den iranska regimen med stor sannolikhet inte hunnit fullt så långt i sin utveckling som man vill göra gällande. Denna retorik bottnar naturligtvis i försök att utmåla Iran som en formidabel motståndare som omvärlden inte bör ge sig på. Men faktum är att de olika ekonomiska sanktionerna biter - och trots ett historiskt högt oljepris, som givit Iran stora inkomster, har Ahmadinejads regering inte lyckats leverera den välfärd och ekonomiska utveckling som han utlovade i valet 2005. Valresultaten från december visar klart att missnöjet med den nuvarande regimen är stort. Ytterligare indikationer på det är de olika iranska bloggar och webbsidor, både i Iran och utomlands, som hårt kritiserat Ahmadinejads hätska och obehagliga utfall. Inte minst gäller det stolligheterna kring förnekandet av förintelsen och antisemitiska påhopp i allmänhet, något man menar drar ett löjets skimmer över landet.

En eventuell militär

attack utgör självfallet den sista utvägen, om man vill stoppa Iran. Under de senaste åren har ett flertal multilaterala organisationer försökt att, via förhandlingar, ändra den iranska regimens fokuserade arbete för att skaffa sig de tekniska möjligheterna för att framställa kärnvapen. Denna tid har Iran framgångsrikt använt för att, som Irans delegat till IAEA - Hossein Mousavian - erkände i en intervju med iransk tv, vinna tid, och undvika sanktioner, medan man kompletterade sina nukleära installationer.

Detta betyder då

att om de olika diplomatiska och politiska initiativ som pågår, inte kröns med framgång, dvs. misslyckas med att hindra den nuvarande iranska regimen att utveckla kärnvapen, så kan ett militärt ingripande vara den enda kvarvarande möjligheten att fördröja processen (att hindra processen helt och hållet är förmodligen redan försent). Som redovisats har utrymmet för att hindra en sådan utveckling med diplomatiska medel krympt avsevärt under de senaste åren. Samtidigt ska sägas att även om det inte finns några oredovisade diplomatiska ess i rockärmen att dra fram så är chanserna stora att ett fortsatt, och ökat, ekonomiskt och politiskt tryck mycket väl kan få regimen att implodera under sin egen tyngd och oförmåga. Även inom de styrande kretsarna finns det motsättningar och det är inte för mycket sagt att delar av de iranska politiska och ekonomiska styrande skikten helst av allt såg en "islossning" gentemot USA. Det är dessa krafter omvärlden borde stödja för att undvika ett militärt angrepp för att hindra Iran att skaffa sig kärnvapen. Om detta inte heller fungerar kan dagen för ett militärt ingripande vara närmare an vad vi vill tro. Det, om något, borde få alla krafter som både vill undvika ett sådant scenario och en iransk nukleär bomb att anstränga sig än mer. Magnus Norell är forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut och expert på Mellanöstern och internationell terrorism.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!