DEBATT. Samtidigt som de ryska bomberna faller över Ukrainas befolkning så ser vi den största flyktingsituationen i Europa sedan andra världskriget. De allra flesta som flyr tillhör särskilt utsatta grupper bestående av barn, kvinnor och äldre, medan de flesta män och även många kvinnor stannar kvar och strider för sitt lands frihet.
Sverige ska naturligtvis hjälpa Ukraina på många sätt, en viktig hjälp att ge är att ge skydd åt de som flyr. Inte minst av skälet att kriget sker i Europa dvs i vårt absoluta närområde. Tyvärr är dock möjligheterna att hjälpa de nu flyende långt mer begränsade än vad som hade kunnat vara fallet om inte Sverige tagit emot så många under åren kring 2015, tyvärr på ett i många fall lättsinnigt sätt och där många även saknade verkliga skyddsskäl.
Bara 80 mil till ett land i fullskaligt krig
Flyktingmottagning ska vila på en realistisk grund och utgå från rationella argument eftersom flyktingmottagning kostar. Att hjälpa genom mottagande är naturligtvis ibland det enda rätta, men man måste vara ärlig med att det kommer med ett pris. Att inte ha ork, vilja eller mod nog att slå fast att det är skillnad på flyktingar och på ekonomiska migranter är att ljuga för svenska folket, och det är tyvärr vad som skett i Sverige under lång tid. Istället har det förts fram att flyktingmottagning innebär en ekonomisk vinst för landet – vilket är fel.
Människor som reser från avlägsna delar av världen, genom ett pärlband av andra länder för att söka sig till just Sverige, kan knappast betraktas som flyktingar i ordets rätta bemärkelse.
En sådan svekfull retorik kommer vi aldrig att ägna oss åt. Att dessutom påstå att Sverige skulle ha ett lika stort ansvar och åtagande för flyktingmottagning – oavsett var i världen en flyktingsituation uppstår, är inte bara ogenomtänkt och omdömeslöst utan faktiskt även smaklöst.
Det är bara drygt 80 mil från våra kommuner till Ukraina. Det är alltså en resa på 80 mil från fred till fullskaligt krig. Från vår vardag till en fasansfull verklighet där miljoner av kvinnor, barn och äldre flyr undan Putins skoningslösa bomber – samtidigt som männen stannar kvar och slåss. De slåss för sin historia, för sitt land och i grunden för sin identitet och frihet. Inte minst slåss de för att de som nu flyr ska ha någonting att återvända hem till.
Tydliga skillnader jämfört med tidigare
Vid en jämförelse mellan flyktingsituationen åren 2014–2016 med dagens situation så noterar vi avsevärda skillnader.
Den geografiska aspekten är naturligtvis uppenbar och tidigare berörd. Människor som reser från avlägsna delar av världen, genom ett pärlband av andra länder för att söka sig just till ett av världens nordligaste länder, Sverige, kan knappast betraktas som flyktingar i ordets rätta bemärkelse. Ekonomiska migranter är ett mer adekvat begrepp i sammanhanget. Deras eventuella skyddsbehov hade kunnat tillgodoses i något av alla de länder som de passerade på vägen till Sverige.
Att människor betraktas som flyktingar då de lämnar det ena säkra landet efter det andra för att nå ett specifikt land, måste betraktas som en vänsterliberal omskrivning av begreppet flykting.
Då män – nu kvinnor och barn
Det finns även en tydlig skillnad gällande vilka som sökte sig till Sverige under åren kring 2015 kontra dagens flyktingsituation. Då var det företrädelsevis unga män som lämnade sina länder, medan de sköraste grupperna, kvinnor, barn och äldre lämnades kvar. Nu ser vi att det är en stor majoritet av kvinnor och barn som kommer från Ukraina.
Vår devis, då som nu, är att vi ska hjälpa flyktingar i dess närområde. Ukraina, som ett europeiskt land, är definitivt i vårt närområde medan exempelvis Afghanistan, Somalia och Syrien inte är det.
Permanenta uppehållstillstånd ett märkligt krav
Vid den förra flyktingsituationen lyftes ofta argument fram som att flyktingarna måste ges permanenta uppehållstillstånd eftersom det skulle underlätta en integration. Det är i sig ett märkligt argument som heller knappast kan bedömas som särskilt verkningsfullt. Gällande de ukrainska flyktingarna så får de tillfälliga uppehållstillstånd och mycket talar för att dessa flyktingar kommer att vilja återvända till Ukraina, den dag det går, för att återuppbygga sitt land.
En del kommer naturligtvis bli kvar i Sverige då de får arbete eller träffar kärleken, men de kommer att ha betydligt lättare att anpassa sig till det svenska samhället eftersom likheterna är avsevärt större mellan den svenska samhällssynen och den i ett annat europeiskt land.
Vi hade kunnat stå bättre rustade
Tyvärr har Sverige, på grund av en tidigare ansvarslös och naiv invandringspolitik, knappa resurser att tillgodose de enorma behov som kriget i Ukraina nu medför. Om beslutsfattare tagit mer rationella beslut tidigare så hade vårt land varit betydligt bättre rustat för dagens situation.
Vi ska naturligtvis se till att våra kommuner hjälper de barn, kvinnor och äldre som nu är på flykt. Detta är ingen omsvängning av vår politik utan ett logiskt och fullkomligt rimligt ställningstagande utifrån den politiska linje som vi alltid stått vid.
Av Christian Sonesson (M)
Kommunstyrelsens ordförande, Staffanstorps kommun
Louise Erixon (SD)
Kommunstyrelsens ordförande, Sölvesborgs kommun
