DEBATT. Kära feminism! Jag vet att du numera föredrar att omnämnas i plural, men jag duar dig ändå för old times’ sake. Jag minns hur du tog mig med storm. Enade i systerskap var vi okrossbara. Idag, efter alla år med dig, är jag ärrig och märkt, av svinhugg, tjuvnyp och taskspel. Jag vet aldrig vad jag gjort för fel. Jag kan ha sagt något dumt, eller kanske fått dig att misstänka högerprassel. Men vi talar ju aldrig ut om sådant. En pratar inte om Fight Club. Så nu står jag här, olyckligt kär, och försöker bena ut varför vi glidit isär.
Jag vill inte skylla allt på dig. Jag vet att din uppväxt varit en svår och lång marsch genom institutionerna. Och det är inte lätt att vara fosterbarn, man lever på nåder. Din fostermor Staten har gett dig tillfälliga jobb i sin skyddade verkstad där du fått paketera den svenska jämställdhetsmodellen som sedan stolt visas upp för omvärlden.
Synd bara att alla dessa miljoner, miljarder, som doneras till jämställdhetsprojektets otaliga fertilitetsbehandlingar aldrig riktigt fäster.
Förvärvsarbetet har ett pris
Visst kan du gnälla en hel del, men du biter inte den hand som föder dig. Märker du då vilken järnhand som styr dig? Din fosterfar Kapitalet är trots sin frånvaro allestädes närvarande. Lyssnar du noga kan du höra produktivkrafterna rassla i bakgrunden medan du traderar din framgångsberättelse. Ta vårt utträde ur hemmen och in i lönearbetet.
Visst var det ett stort kliv, men du minns kanske att industrins dörrar stod vidöppna för den hett efterfrågade kvinnliga arbetskraftsreserven. Och för att majoriteten av oss ska kunna förvärvsarbeta måste andra kvinnor med låg status och låga löner sköta om våra ungar och, i allt större utsträckning, våra hem. Som tack har vi alla blivit lönedumpare.
När du bjöd oss på den sexuella frigörelsens fröjder kunde väl ingen ana vilket fint glidmedel du samtidigt försåg den lukrativa sexualiseringen av våra kroppar med. Och lagom till Pappa Kapitals eget ansiktslyft, nyliberalismen, visade du käckt upp din nya image i högklackat, push up-behå, läppstift, Madonna och ”Sex and the city”, medan den pengastinna mode- och skönhetsindustrin firade all time high. Idag behöver vi inte ens träffa våldsamma män för att se illa tilltygade ut. Med plastikkirurgins teknologi kan ett standardiserat utseendeideal massproduceras och i väntrummet är nio av tio kvinnor.
Identitetspolitiken en olycka
Så blev alla kvinnor lika, och när alla säger att de är du – från Angela Davis till Hillary Clinton – vem är du då egentligen? Inte underligt att du i det läget måste skruva isär dina beståndsdelar och söka efter din rätta identitet. Som en skänk från ovan, närmare bestämt USA, kom identitetspolitiken med sitt sorteringsinstrument, kongenial med den algoritmiska marknadsföringen av, låt säga, produkter för afrikanska hårtyper (tillverkade av kineser). För att hårdra det hela.
Med den intersektionella analysen som tillhygge grälar du sedan om vem som är bäst på att ha minst makt och därför har störst rätt. Denna rätt kallas inkludering och förväntas delas ut av den med mest makt. Och se – Sesam öppnar sig! Säg att du vill bekämpa högerextremism, rasism, funkis-, fett- och transfobi och lyss till klirret från fonder och bidragsfickor. Säg att du vill bekämpa den ekonomiska makten och tack och hej.
Vad vinner du då, kära feminism, på att vara hospitaliserad av staten och ägd av kapitalet? Jo, du får hiphop på Berwaldhallen, Instagramkroppsaktivism och Nike-burkinis.
Att den offentliga förvaltning och det politiska etablissemang du kräver att enrolleras av är medbrottslingar till styckmordet på välfärdssektorn, medskyldiga till ultrahögerns framväxt och högst ansvariga för att trygghetssystemen omvandlats till kloaksystem, därom tiger du still.
Queerstapos åsiktsregistrering
När kapitalismen ryter sitt hungervrål tassar alla fram med offergåvor. Avregleringen var en sådan gåva. Men när systemskiftet slängde kvinnorna i väggen tycktes du nöja dig med att få pryda den officiella jämställdhetens potemkinkuliss.
Vad vinner du då, kära feminism, på att vara hospitaliserad av staten och ägd av kapitalet? Jo, du får hiphop på Berwaldhallen, Instagramkroppsaktivism och Nike-burkinis. Du får också den kittlande känslan av makt, inte makt att förändra de ekonomiska och sociala strukturer som upprätthåller och livnär sig på orättvisor, men makt nog att i dina egna led bedriva utrensningspolitik med hjälp av triggervarningar från Queerstapos åsiktsregistrering. Men en pratar inte om cancelkultur, en pratar om trygga rum.
Jag har bara så svårt att känna mig trygg i dina rum, ibland känns det som om också du hatar kvinnor. Du frontar med det solidariska systerskapets fana men backstabbar oss i lönndom. Du cis-skammar oss och kräver att vi ska ta kuken i vacker mun. Men säger vi aj, då jävlar – då ska vi fan få se vem som har störst offerkofta.
Hellre slåss på de riktiga barrikaderna
Och plötsligt minns jag den gamla skämtteckningen med en skäggig vänsterman som i protest mot jämställdhetskraven på hemmafronten utbrast: »Jag tänker fan inte byta blöjor i det här jävla samhällssystemet!«
Nej, och jag tänker fan inte kalla mig feminist om det innebär att jag måste fajtas med dig också. Slåss vill jag hellre göra på de riktiga barrikaderna. Ses vi där någon gång är jag all yours igen.
Till dess, farväl från en gammal vapendragerska.
Av Unni Drougge
Författare
