Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför behövs EU
mer än någonsin

Englands premiärminister David Cameron. Foto: Michel Euler

Det viktigaste vi kan lära av finanskrisen och globaliseringen är att vi behöver mer Europa - inte mindre, skriver Guido Westerwelle.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag vill börja med det positiva. Det stämmer att vi behöver en större konkurrenskraft. Det stämmer att vi behöver en ökad subsidiaritet - enligt principen att besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt. Det stämmer att Europa måste bli mer demokratiskt och öppet. Och det stämmer också att Europa ännu inte är tillräckligt bra.

Om Kina fortsätter att växa i ett tempo som genererar Greklands ekonomiska kraft var tolfte vecka eller Spaniens var tolfte månad - då är det en tydlig väckarklocka för hela Europa att positionera sig bättre. Vi delar det brittiska önskemålet om ett engagerat utvidgande av vår europeiska inre marknad och en ny ambitiös omstart för ökad frihandel. En transatlantisk marknad skulle kunna frigöra enorma tillväxtkrafter som vi alla skulle tjäna på.

Också Tyskland förespråkar reformer. Och också vi säger: Det handlar inte bara om mer Europa. Det handlar framför allt om ett bättre Europa. Frågan är bara hur detta uppnås. Därför är vi mycket spända på vad Storbritannien konkret kommer att föreslå. Mellan London och Berlin kommer det att finnas punkter som vi betraktar på liknande sätt och sådana som vi inte kan godta.

EU:s regler måste gälla för alla, men EU måste inte reglera allt - utan bara det som inte kan lösas bättre i Storbritannien, Frankrike eller Polen. Vi behöver mer Europa på platser där det finns ett europeiskt mervärde. Men där så inte är fallet, där Europas kulturella eller samhälleliga mångfald är särskilt utpräglad, är centrala direktiv överflödiga.

I stället för kvotering till bolags- styrelser så vore det exempelvis bättre om Bryssel tog tag i penningtvätt och insyn i bankerna. Förstnämnda kan medlemsstaterna lösa nationellt på egen hand, sistnämnda kan bara lyckas landsövergripande. Vi borde enas kring en tydlig vägledning som fastställer områdena där Bryssel med god anledning har ansvaret och tvärtom områdena där mer återhållsamhet vore klokare.

Självbegränsning är en sak, men ett långtgående åter-tagande av kompetenser vore någonting helt annat. Jag fruktar att vi därmed likt Goethes Trollkarls- lärling släpper en ande - som vi inte längre kan kontrollera - ur flaskan. Med andra ord: Det går snabbt att riva det europeiska huset med kritikens yxa. Att sedan bygga upp det igen är däremot mycket svårare. David Cameron har rätt: Om Storbritannien lämnar EU, skulle det inte längre finnas någon returbiljett.

Vi får inte sätta de gemensamma grunderna som vi har uppnått under ett drygt halvt sekel på spel. Dagens Europa är resultatet av årtionden av krävande kompromissarbete. För övrigt inkluderande vår brittiska partner, som har varit med och utformat och ansvarat varje utvecklingssteg som EU har tagit. Må vara att inte alla tycker om alla delar av EU:s samlade lagstiftning, den så kallade Acquis, men detta ligger i varje god kompromiss natur. Men för alla måste gälla: Den som har rättigheter har även plikter. Ingen kan bara välja ut det som faller honom eller henne på läppen. Inställningen: "Antingen gör ni som jag säger eller så går jag!" fungerar inte i privatlivet och inte heller i en gemenskap av stater.

Det är vår fasta övertygelse att lär - domen från finanskris och globali - sering bara kan lyda: mer Europa, inte mindre. Ett konkurrenskraftigt Europa måste innebära: Avreglering och minskad överdriven byråkrati.

I andra områden måste vi dock använda europeiska regleringsinstrument, exempelvis för att kunna kräva och genomföra nödvändiga struktur-reformer i medlemsstaterna. Det är det enda alternativet: Vi måste stärka den ekonomiska och monetära unionen. För det får aldrig hända oss igen att enskilda staters finansiella politik kan försätta hela Europa i ett instabilt läge. Därför måste Bryssel även här kunna gripa in. Kravet på mer demokrati får inte heller begränsas till att enbart handla om stärkandet av nationell parlamentarisk kontroll, utan måste även inkludera Europaparlamentet.

Tyskland vill likt Storbritannien ha ett bättre, mer konkurrenskraftigt och mer demokratiskt Europa. I många frågor drar vi åt samma håll, i andra är så inte fallet. Men en sak kommer dock inte att vara förhandlingsbar för Tyskland: Den Euro-peiska unionen är för oss mycket mer än en inre marknad, den är en freds- och ödesgemenskap. Det var denna politiska grundtanke som Nobelkommittén erkände och som vi firade med Frankrike förra veckan. Den är också den som i slutändan höll ihop eurozonen i dess största kris - trots alla skeptiker, som endast fokuserade på en ekonomisk kostnads- och intäktsanalys. Det är upp till oss att med kraftfulla tag och visioner nu vidareutveckla detta storartade freds- och välfärdsprojekt.

 

Guido Westerwelle

Tysklands utrikesminister

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!