Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Därför behöver vi återinföra värnplikten

Gunnar Åselius.
Mårten Roslund.
Joar Forsell.

Det är tur att politikerna som skickade ut tvångsinkallade värnpliktiga för att besegra nazismen under andra världskriget inte resonerade på samma sätt som Joar Forssell och Mårten Roslund, skriver professorn Gunnar Åselius.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

REPLIK.

Joar Forssell (Luf) och Mårten Roslund (Grön Ungdom) avvisar det förslag om en aktivering av värnplikten som utredningen om försvarets personalförsörjning väntas lägga fram (Expressen 1/9). Som de helt riktigt påpekar innebär värnplikt ett långtgående övergrepp på individens självbestämmande. Men det gör också andra skyldigheter man har som samhällsmedborgare, som att betala skatt och att lyda lagarna.

Från antikens Aten fram till den allmänna rösträttens införande för män på 1900-talet har fullgörandet av plikter mot det gemensamma (som militärtjänst och skattebetalning) varit ett av de kraftfullaste argumenten i västerlandet för att man också ska ha fri- och rättigheter som medborgare. För svenska 1800-talsliberaler som Hans Forssell och S A Hedlund var detta en självklarhet. Svårförståeligt är också Forssells och Roslunds påstående att en myndighet som ska skydda människors frihet när den är som mest hotad, inte kan bygga på tvångsarbete.  

Det är tur att politikerna i de allierade länderna som skickade ut tvångsinkallade värnpliktiga för att besegra nazismen under andra världskriget inte resonerade på samma sätt. 

 

LÄS MER: Värnplikten kränker individens frihet

 

Jag var själv positiv till att värnplikten gjordes vilande 2010. Som Forssell och Roslund påpekar behövs inga myllrande soldatmassor på det moderna slagfältet, och värnplikten utnyttjades länge som argument av krafter, för vilka det var viktigare att bevara så många kaserner som möjligt än att modernisera försvaret.

Dessutom rymmer värnplikten dolda samhällskostnader genom uppskjutet förvärvsarbete, vilket aldrig brukar vägas in kalkylerna. Argumentet att ungdomar behöver lära sig passa tider, ta ansvar, jobba i grupp och umgås över klass- och kulturgränser är behjärtansvärt, men det kan inte vara Försvarsmaktens jobb att på ett år fixa vad familj och skola har haft en hel uppväxt på sig att få ordning på.

 

Det som fått mig att ändra uppfattning är i stället att det nya personalförsörjningssystemet inte har fungerat. De soldater och sjömän som rekryteras stannar inte kvar, särskilt inte om det blir glest mellan utlandsmissionerna.

De deltidstjänstgörande är alldeles för få. Allra viktigast är att officersrekryteringen hotas. Vissa år har knappt hälften av de omkring 150 kadetter som behövs på Karlberg för att trygga återväxten påbörjat officersprogrammet. Andra viktiga offentliga verksamheter som vård och skola klarar sin rekrytering utan tvångstjänstgöring, men detta är institutioner som alla ungdomar naturligt kommer i kontakt med.

Få av dem som sedan väljer att jobba i dessa sektorer gör det för lön och karriär, utan för att de anser yrket meningsfullt. Så länge värnplikten var aktiv hamnade varje år tusentals medborgare i uniform. Många av dem var begåvade och ambitiösa och hade kunnat välja andra karriärer, men de trivdes i det militära och valde att satsa sin begåvning där.

Som medborgare i Sverige kan man vara tacksam över att skyddet av samhället anförtroddes åt dem, och inte åt de bittra och bortvalda som ansåg sig sakna alternativ.

Det är möjligen sant som Forssell och Roslund skriver att det är lättare och billigare för staten tillgripa tvångstjänstgöring än att förbättra arbetsvillkoren i försvaret. Det är dock oklart vad sådana förbättringar skulle bestå i, och hur de skulle kunna finansieras utan att det blev mindre pengar till utrustning och övningar. I en demokrati är det som är billigt för staten ofta också i medborgarnas intresse. Här gäller för alla Ludvig XIV:s stolta devis: ”Staten, det är jag”.

 

Gunnar Åselius

Professor på militärvetenskapliga institutionen vid Försvarshögskolan