Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Därför är det fel att se på invandrare som en kostnad

Det vi konsumerar i form av äldreomsorg eller taxiresor bestäms inte av invandring, skriver bland andra Sandro Scocco.
Foto: Alex Ljungdahl
Sandro Scocco är chefsekonom på Arena idé.
Foto: Jessica Segerberg

Skulle det inte finnas kvinnor som tog de lågavlönade jobben i offentlig sektor skulle männen vara tvungna att göra det. Det är exakt likadant med utrikesfödda, skriver Sandro Scocco, Lars-Fredrik Andersson och Rikard Eriksson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

SLUTREPLIK. I en replik på vår artikel om att invandrare arbetar fler timmar än svenskfödda, menar debattörerna att vi ger en missvisande bild av läget. Inte när det gäller hur mycket respektive grupp arbetar, men slutsatsen att utan invandring skulle pensionsåldern höjas eller välfärden skäras ned. Invandring är enligt debattörerna en belastning för välfärden. De hänvisar till forskaren Joakim Ruist och menar att det råder enighet i detta. Det gör det verkligen inte. 

De forskare som menar att det är en förlust (Ruist m.fl.) bygger den argumentationen på att de rent bokföringsmässigt studerar alla in- och utbetalningar till staten från utrikes respektive inrikes födda. I denna typ av studier får invandrare utbetalat lite mer än de betalar in. Det tolkar forskarna som ägnar sig åt denna typ av studier som en förlust för staten. Det är dock inte en rimlig tolkning.

Omfördelning till låginkomsttagare

Nyckeln ligger i det debattörerna själva konstaterar i sin replik. ”Detta beror inte på att utrikesfödda får mer bidrag, utan att utrikesfödda betalar in mindre skatt än inrikes födda.” Anledningen till detta är, som de också riktigt konstaterar, att utrikesfödda har en lägre genomsnittlig lön än infödda. Den springande punkten blir i så fall om invandring skapar fler lågavlönade jobb, någon som inte vi kan se präglat utvecklingen i Sverige i en internationell jämförelse. 

Vi tror dock inte att någon skulle våga sig på tolkningen att kvinnor är en kostnad för män.

Det dessa studier undersöker är alltså inte en kostnad, utan huruvida det sker en omfördelning mellan låg och höginkomsttagare via offentlig sektor. Ja, det gör det. Skulle man i stället för inrikes och utrikesfödda göra exakt samma övning mellan män och kvinnor, så skulle man upptäcka att det ser likadant ut. Kvinnor betalar in mindre än de får utbetalt. Enligt denna logik är kvinnor alltså en ”nettokostnad” för staten. Resultatet kommer också av exakt samma anledning som för utrikesfödda, de har i genomsnitt lägre lön än män och betalar därför mindre skatt.

Könsdiskriminering

Vi tror dock inte att någon skulle våga sig på tolkningen att kvinnor är en kostnad för män. Tvärtom leder könsdiskriminering till att kvinnor i offentlig sektor (låg lön) subventionerar män i privat sektor (hög lön), som inte behöver betala fullt pris för de välfärdstjänster de konsumerar.

När man på ett pedagogiskt sätt, som med jämförelsen med kvinnor, försöker visa på vilka grundläggande antaganden som dessa studier vilar på, har vi i debatten bemötts med att vi inte kan välja bort kvinnor, men vi kan välja att inte ha invandring. Underförstått, låt oss åtminstone slippa den ena ”nettokostnaden”.

Jobben behöver utföras

Återigen en ytterst märklig tolkning. Det vi inte kan välja bort är det arbete kvinnor utför. Skulle det inte finnas kvinnor som tog jobben i offentlig sektor skulle männen vara tvungna att göra det. Det är exakt likadant med utrikesfödda. Skulle inte utrikesfödda utföra en stor del av de lägst betalda jobben i offentlig och privat servicesektor skulle svenskfödda får göra detta. Det vi konsumerar i form av äldreomsorg eller taxiresor bestäms inte av invandring. Den offentliga ”nettokostnaden” har inget med vare sig med kön eller etnicitet att göra, utan att staten omfördelar mellan låg- och höginkomsttagare. Så länge staten gör det kommer låginkomsttagare vara en ”nettokostnad”.

Vi har i denna fråga bland annat publicerat oss i en vetenskaplig tidskrift, skrivit en artikel i nationalekonomernas eget husorgan Ekonomisk Debatt, vi har publicerat rapporter och deltagit flitigt i media under de senaste fem åren. En av oss har också publicerat en bok i frågan, ”Några, antar jag, är ok” (Atlas 2019). Det är ytterst märkligt att debattörerna så helt lyckats missa den debatt de nu så aningslöst kastar sig in, men vi välkomnar dem in debatten och hoppas att de i framtiden också kan bidra till själva sakfrågan.


Av Sandro Scocco

Chefsekonom Arena Idé

Lars-Fredrik Andersson

Docent, Umeå universitet

Rikard Eriksson

Professor, Umeå universitet