Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Där rök min tillit till vården

Mia Berg.
Foto: Privat
Foto: Shutterstock

Hade min pojkvän inte varit med på sjukhuset och rusat efter hjälp när jag överdoserats med medicin och slutade andas, hade jag dött, skriver Mia Berg.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Det är snart exakt två år sedan jag låg och dog lite grann på akuten i Malmö. Inte mindre än två ”missar” under samma tillfälle kunde tagit livet av mig men gjorde det inte. 

Jag kom in för ett simpelt njurstensanfall och för att få smärtstillande. Det fick jag. För mycket. Min pojkvän som var med, hörde mig plötsligt börja sluddra, mina fingrar spändes och min andning upphörde. Han rusar ut för att hämta hjälp och under tiden passar jag på att trilla av britsen i golvet och slår ansiktet svårt. Hade han inte varit där, hade jag inte levt nu. Jag blev även (felaktigt!) defibrillerad, men kom tillbaka till livet.

Alla har dock inte samma tur. Eller ork efteråt att försöka få upprättelse. Själv är jag värd femtusen spänn. Det vet jag nu. Efter överklagan. Först var jag bara värd två. 

Du dukar under av alla överklaganden, motiveringar och korrekt formulerade brev där orsak och verkan till punkt och pricka så exakt som möjligt måste beskrivas. I ett skede av livet som kanske är det värsta du går igenom. 

Ditt barn kanske har dött på grund av någons felaktiga beslut. Ve dig då om du skulle råka vända på ordningen i händelseförloppet i din anmälan. Du orkar till slut inte slåss mot myndigheterna som dränker dig i inlagor med expertutlåtanden, som alla går ut på att förminska det inträffade.


LÄS MER: Patientsäkerheten är hotad 


Det finns en debatt om patientsäkerhet, dock ligger mycket fokus på förebyggande av skador, och väldigt lite till inget utrymme alls ges då väl en vårdskada inträffat. 

Patienterna lämnas vind för våg, ingen hjälp finns att få i de flesta fall och ansvarsutkrävande är stört omöjligt. Vare sig det handlar om systemfel eller felande personal. Ja, mycket som felar i vården idag felar på grund av systemfel. De är svåra att åtgärda. Men inte allt sker av systemfel. Personansvar är något stigmatiserande som helst inte ska behöva finnas alls.

Och så ser avvikelserapporteringen ut därefter också. Den som enligt lag måste göras så fort något går eller kunde gått snett i vården. Men sådana görs inte alltid, av olika anledningar. Chefen kanske inte gillar ”fel”. Arbetskultur. Chefen kanske inte har förstått att fel är till för att lära sig av och då håller personalen hellre tyst. Eller så rapporterar personalen men ser aldrig några resultat och tröttnar. Den avvikelse som drabbade mig rapporterades inte förrän akuten blev tillsagd av IVO att göra det. För att jag själv anmält.

Den avvikelse som drabbade mig rapporterades inte förrän akuten blev tillsagd av IVO att göra det. För att jag själv anmält.

Mörkertalet då? Hur påverkar det patientsäkerheten? Det mörkertal där kliniken inte rapporterat och inte heller patienten anmält? Vågar någon ens gissa? Alla dessa fall som aldrig upptäcks, innebär ett enormt hot mot patientsäkerheten, då kliniken fortsätter att göra samma fel om och om igen tills ”någon” anmäler. Och efteråt då? Vad händer sen? Efter IVO:s eventuella kritik? Idag sker ingen uppföljning alls. Kliniken lovar att ”se över rutinerna”, men vem kontrollerar det? Hur kan jag som patient lita på att de rutinförändringar som påstås görs, verkligen görs? Och framför allt följs? 


LÄS MER: Arbetsmiljön på sjukhuset är fruktansvärd 


Detta är en tillitsfråga. Vården vill att vi patienter har tillit. Jag har det inte. Definitivt inte sedan en högt uppsatt patientsäkerhetsarbetare nyligen ansåg att jag nog bör vara tacksam för det inträffade, eftersom jag nu vet att jag är överkänslig. Överkänslig mot överdos, ja. Tillit, var det.

Den insikten kom att bli starten för Sveriges första förening för vårdskadade, PatientPerspektiv. Jag insåg att alla som inte har min envishet, förblir utan upprättelse och även i många fall utan rimlig ersättning för sina skador. Rättslöshet råder för skadade i svenska vården.

Jag har nu polisanmält akuten för att inte vidare utreda den förmodade överdosen. Jag behöver återfå tilliten till att systemet fungerar och att vårdskadade patienter faktiskt kan få upprättelse, om det så på kuppen tar livet av oss en gång till.

Ja, jag gör allt för egen skull, men även för alla andras. För att visa att det måste vara värt att slåss och försöka få rätt. Annars är vi inget annat än rättslösa patienter.


Mia Berg

Stylist, entreprenör och patient