Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dags att rensa upp i kommentarfälten

Jack Werner. Foto: Karl Gabor.
Facebook. Foto: Shutterstock.

"Döda horan", "varför skjuter ingen..." och "ska få en hård kula i nacken". Det är bara några av alla de hot som uttryckts helt öppet i kommentarfält på Facebook under senare tid. Nu är det dags att vi gör något åt det, skriver journalisten Jack Werner.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

De senaste veckorna har jag lagt mig till med en liten ny rutin på Facebook. Varje gång jag ser ett frustande dödshot, en intrikat beskrivning av hur en namngiven politiker eller journalist borde lemlästas eller våldtas, klickar jag på krysset som dyker upp om man hovrar med muspekaren till höger om kommentaren.

Kommentaren göms då, och under den dyker möjligheten att ”rapportera” den upp. Ett nytt fönster dyker upp, där jag markerar att jag rapporterar kommentaren för dess ”credible threat of violence”. Sedan väntar jag.

Så här gjorde jag när jag såg Hans skriva att Åsa Romson ”ska få en hård kula i nacken den satans piss horan". Så gjorde jag när jag såg Ricky skriva att han ”kommer uppvigla våldtakt och misshandel emot Mona Sahlin... Döda horan!!!”. Så gjorde jag när jag såg Rickard fråga varför ingen ”skjuter (…) landsförrädaren??” om Margot Wallström.

Drygt en dag brukar det ta för Facebook att leverera en dom, och hittills har den nästan alltid varit en och samma. De tre kommentarerna ovan, för att citera Facebooks standarsvar, ”doesn't violate our Community Standards.”

Det är helt okej att skriva så där.

 

Systemet är uppenbarligen trasigt. Det finns inga tänkbara skäl att kommentarer som i värsta fall till och med själva understryker att de begår ett lagbrott (”jag kommer uppvigla våldtäkt och misshandel”) kan följa några som helst rimliga riktlinjer.

Uppgivet skyller man på Facebooks mer eller mindre automatiserade anmälningsuppföljning, och på hur företagets amerikanska moralism genomsyrar dess regelverk.

En sorts resignerad lösning jag brukar höra är att massanmäla kommentarerna. Och visst, det fungerar måhända om man är en halv- eller heloffentlig person med tillgång till beredvilliga sociala medier-följare, men hur blir det om Annika, 33, i Skövde, eller Amina, 17, i Spånga, möter samma dödshot? Vilka mänger av anmälande fans ska de vända sig till?

Kommentarerna jag hittat och anmält är toppen av ett isberg. Enligt Friends nätrapport 2015 har var tredje ung blivit utsatt för kränkningar på nätet och i sociala medier.

 En studie av Brå, genomförd på 713 anmälningar och förundersökningar kring hot och hat på nätet, fann att 96 procent av fallen inte ledde till att någon fälldes.

Vi verkar inte betrakta våra egna publiceringar på sociala medier – kommentarer, inlägg, poster – som mycket allvarligare eller beständigare än sådant man häver ur sig kring köksbordet. Skrev någon på Facebook att du borde våldtas och mördas? Äsch, de var väl lite upprörda.

 

Ibland får jag frågan vad jag vill uppnå med mina anmälningar till Facebook. Den blå jätten kan knappast följa upp mina anmälningar bättre, eller tja, kanske snarare mindre dåligt, än polisen och rättssamhället.  

Men det jag vill tvinga fram är inte en reaktion av Facebook, utan större kunskap hos oss, användarna, om att Facebook faktiskt inte reagerar.

Jag vill att det inte ska vara okänt för dig hur grova hoten och hatet är, hur många och ofta förekommande de är, och hur lite Facebook bryr sig om dem. Jag vill att du ska veta det nästa gång du loggar in, och som en av miljarder människor bidrar till Facebooks kassaflöde. Jag vill att du ska inse att ditt val att stanna kvar där är en makthandling, och att du kan ändra dig.

Ett gammalt ordspråk när det kommer till sociala medier är att så länge det är gratis är det du som är produkten. Fördelen med detta är att det ger dig makt. För inget företag vill bli av med sina produkter.

I DN pekade kulturchefen Björn Wiman nyligen på de kommentarer jag förgäves anmält, och oroade sig för att ”gemenskapsreglerna” hos nätjättarna med kraft av sitt omärkliga men genomgripande inflytande i våra vardagsliv riskerade ersätta pressens traditionella etiska riktlinjer. Men de gånger jag har visat upp dödshoten från Facebook har det alltid lett till små ramaskrin, hans artikel inkluderad. Vi känner fortfarande igen vedervärdiga kränkningar när vi ser dem.

Vi har bara inte reagerat med den fulla potential vi som konsumenter faktiskt besitter – än.

 

Jack Werner

Journalist

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!