Coronakrisen – vad hände egentligen?

Nu är tiden mogen för summering av vad som egentligen hände under coronakrisen, skriver Axel Berglund.
Foto: ADAM IHSE/TT
Axel Berglund, jurist och debattör.

Människor exkluderades, utsattes för utpressning och några skadades också av covid-19-vaccinen, vissa allvarligt.

Kommer ledande politiker och deras kampanjmakare känna något ansvar för de som drabbas? skriver juristen Axel Berglund.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över. Grava politiska misslyckanden har passerat revy alltsedan ett coronavirus började sprida sig i Wuhan, Kina. Nu är tiden mogen för summering av vad som egentligen hände. Det välkända citatet från Shakespeares ”Hamlet” gör sig här påmint. 

Det här hände.

Ett tomt kärl ger det starkaste ljudet. Människor blev rusiga på skräck producerade av tomma kärl. Den så kallade försiktighetsprincipen innebar att politiskt beslutsfattande anpassades efter de allra värsta scenarierna och tolkningarna, oavsett sannolikhet. Sjukdomen betraktades som allvarlig men gav samtidigt inga symptom, eller måttliga förkylningssymptom, hos en stor andel av befolkningen. 

Slutsats: Alla människor kan vara smittspridare utan att själva veta om det (ordet ”kan” användes flitigt i kommunikationen). Äldre och multisjuka drabbades hårdast av sjukdomen, men även yngre personer kunde råka illa ut. Slutsats: ”ingen är säker förrän alla är säkra”. Tomt kärl, starkt ljud. 

Härskarnas våta dröm

Liveuppdateringar i medier av antalet smittade och avlidna, samt hemska bilder från Kina, syresatte en rädsla och osäkerhet i samhället. Det banade väg för ledande politiker runtom i världen att leva ut härskarens våta dröm. Leda, peka med hela handen, visa på handlingskraft i en uppfattad krissituation. Kanske till och med spä på människors rädsla i syfte att öka sin egen makt. Data som pekade på att sjukdomen faktiskt inte var så samhällsfarlig som initialt befarades ignorerades. Dammluckorna var redan öppna.

Särskilt farsartat blev det när ledande politiska propagandister för vaccinpasset, en efter en, lät meddela att de testat positivt och isolerade sig.

Resultatet? Stank från 15 miljoner ruttnande minkar. Utegångsförbud för människor, friska som sjuka. Munskyddskrav, nedstängningar, avstånd människor emellan – fysiskt och inte minst mentalt. Ungdomar som förlorade sina bästa år, företagare som miste sina livsprojekt. Och det kanske mest tragiska av allt: Åldringar inlåsta i sina hem, lämnade åt sitt öde. Sörjande som inte fick ta sitt sista farväl. Ökad psykisk ohälsa. Fula sår i nationer som ska representera upplysta demokratier. 

Inga bevis för restriktionernas nytta

Restriktioner infördes för att plana ut den där kurvan. Men kurvan gick åt lite olika håll. Ingen har lyckats bevisa några positiva nettoeffekter av restriktioner. Det är inte ens klargjort att restriktioner i förlängningen bidrar till färre avlidna med covid-19.

Mitt under pågående smittspridning började vaccin rullas ut i stor skala i Sverige. Enligt tillverkarna var de 80–90 procentigt effektiva mot symptomgivande covid-19. Och en bit in i 2021, när samtliga i riskgrupp redan hade erbjudits vaccinering, blev det plötsligt väldigt viktigt att alla vaccinerade sig. 

Det var osolidariskt att inte ta sitt nöd- eller villkorat godkända vaccin med ifrågasatt effektivitet. De människor som inte ville leka krig och som tackade nej till vaccinering blev nu betraktade som oansvariga. Att många redan hade haft sjukdomen som vaccinet var avsett att skydda mot (och därmed förvärvat överlägsen immunitet) spelade ingen roll. De hade inte offrat sig. 

Sprutan skulle befria oss från inkompetensen

För offra sig, det är ju vad man gör genom att ”ta en för laget” som Magnus Snäckestrand så träffande uttryckte sig i en debattartikel i GP. Väljer man bort sprutan så får man ”ta konsekvenserna”, menade överläkaren. Inte konsekvenserna av att som ovaccinerad riskera att bli allvarligt sjuk, vilket ett effektivt vaccin kan motverka, utan konsekvenserna i form av diskriminering och exkludering i samhället.

Många drabbades hårt av covid-19. Inget dödsfall, oavsett orsak, skall förringas. Poängen är här att sprutan skulle befria befolkningen från härskarnas inkompetenta åtgärder. Den blev för många en symbol- och identitetshandling, en initiationsrit där det gällde att kunna acceptera ett kroppsligt ingrepp (vaccination) för att bli adlad till den nya samhällsklassen. 

Vaccinbevisen var en fars

Ansvariga myndigheter påpekade gärna att bland ovaccinerade var lågutbildade och utomeuropeiska invandrare överrepresenterade. Det illa dolda budskapet: De som tackar nej till sprutan förstår inte bättre. I Indien sprids en myt om att man ”blir en apa” av vaccinet, poängterade Agnes Wold i Expressen. Vem vill vara med i tokklubben?

Ett hundratal personer har hittills bedömts ersättningsberättigade av Läkemedelsförsäkringen utifrån högt ställda beviskrav.

Men många höll sig kvar i tokklubben. Och i syfte att, får man förmoda, markera hur viktigt det var att vaccinera sig lanserade regeringen vaccinationsbeviset ”som smittskyddsåtgärd”. Bara ett par veckor efter implementeringen i december 2021 exploderade smittan ute i samhället och nådde extrema, aldrig tidigare skådade nivåer. Misslyckandet blev kapitalt och särskilt farsartat blev det när ledande politiska propagandister för vaccinpasset, en efter en, lät meddela att de testat positivt och isolerade sig. 

Vem tar ansvar nu?

Vad övrigt är, är tystnad. Flera vill nog gärna glömma vad de gjorde och sa. Människor exkluderades, utsattes för utpressning och några skadades också av vaccinen, vissa allvarligt. Orsakssamband kan vara svåra att bevisa men ett hundratal personer har hittills bedömts ersättningsberättigade av Läkemedelsförsäkringen utifrån högt ställda beviskrav. Relativt få fall har prövats. Mörkertalet är i dag okänt. Det är inte orimligt att anta ökande siffror framöver, inte minst om vaccineringen ska ses som ett återkommande inslag. Kommer ledande politiker och deras kampanjmakare känna något ansvar för de som drabbas?


Av Axel Berglund

Jurist och debattör