Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Coronadöden har tagit många av mina vänner

Vi som drabbats delar sorgen men våra berättelser och upplevelser skiljer sig åt beroende på vilka vi är och var vi bor, skriver Siyad Abdullahi från Tensta.Foto: ALI LORESTANI/TT
Siyad Abdullahi.

Mitt i sorgen så kryper en bekant känsla fram. Känslan av att vara bortglömd, att många kanske inte bryr sig. Känslan av löften som ställs ut men som sen inte infrias. Alla som bor i ett område som är fattigt vet vad jag menar, skriver Siyad Abdullahi.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. De senaste veckorna har varit som att leva i en dröm, eller kanske ska jag säga mardröm. Coronan kom till Sverige och den kom till Tensta, där jag bor. Den kom och tog många av mina vänner ifrån mig. Ifrån deras familjer. Hela världen lider, hela Sverige lider och många har förlorat någon nära. Vi som drabbats delar sorgen men våra berättelser och upplevelser skiljer sig åt beroende på vilka vi är och var vi bor.

Mitt område, Järva i Stockholm, har drabbats extra hårt. Många smittade och många döda. Mitt i sorgen så kryper en bekant känsla fram. Känslan av att vara bortglömd, att många kanske inte bryr sig. Känslan av löften som ställs ut men som sen inte infrias. Alla som bor i ett område som är fattigt – för det är vad det handlar om, fattigdom – vet vad jag menar.

Vi följer också nyheterna

När smittan kom så tog det ett tag innan något gjordes. Sen sattes informationsaffischer upp på olika språk. En symbolisk handling som säkert hjälpte några, men jag kan berätta att även i Järva talas det svenska och människor pratar med varandra. Vi läser tidningen och tittar på kvällsnyheterna. En del av oss kör den buss du kanske tar till jobbet på morgonen. Vi tar hand om din gamla pappa på äldreboendet, och vi vårdar och städar rent på våra sjukhus. När affischerna sattes upp var smittspridningen redan ett faktum. Alla vi som följde nyheterna hade redan förstått att riskgrupper skulle sitta i karantän. Informationen från Folkhälsomyndigheten var tydlig.

Många fattiga bor trångt

Vårt problem, som med så mycket annat, vara bara det att det skapade en ny fråga. Hur ska vi göra det? Var ska vi sätta oss i karantän undrade många av mina vänner? Då kommer vi tillbaka till det där med fattigdom. Eftersom många är fattiga, så bor många trångt. Trångboddhet, sa statsepidemiologen, är ett problem, en riskfaktor. Vi lyssnade, vi förstod. I många hushåll bor äldre med yngre. 

De flesta har helt enkelt inte råd. Man har knappt råd att betala en hyra, och nu ska man betala en till.

Man möter barnbarn som går i skolan och vuxna som har arbeten där man inte kan jobba hemifrån, utan kanske måste köra en buss och utsätta sig för risken att bli smittad. Varje dag möter man sin familj, vid frukosten och vid middagsbordet. Under flera veckors tid försökte många av våra eldsjälar få uppmärksamhet kring detta genom att larma till de som styr i Stockholms stad.

Har inte råd med evakuering

Men därifrån kom inga svar. Sen, efter några veckor, meddelade finansborgarrådet på lokalnyheterna att det ”kan bli aktuellt att hjälpa trångbodda i riskgrupper att flytta i vissa fall.” Det kan bli aktuellt, inte att det var aktuellt. De skulle ”återkomma” sa hon. Några veckor senare återkom man. Nu meddelade man att man hade hittat en lösning. Vi skulle erbjudas korttidsboende. Karantän ordnad.

Men sen kom nästa besked. Man skulle betala för detta själv. Att betala för sig är en självklarhet för oss precis som för de flesta som bor i Stockholm. Om man vill byta till en dyrare lägenhet så betalar man en dyrare hyra, det är ens eget val. Men i det här fallet uppstår ett problem. De flesta har helt enkelt inte råd. Man har knappt råd att betala en hyra, och nu ska man betala en till. 

Det går inte ihop

Vi står mellan Folkhälsomyndigheten som berättar vad vi ska göra, och Stockholms stads politiker som säger att vi måste betala med pengar, som vi inte har, för att göra det Folkhälsomyndigheten vill att vi ska göra.

Det påminner mig om det jag läste i tidningen häromdagen, om Danmark. Där har man förbjudit handskakningar under viruskrisen – men vill man bli dansk medborgare måste man skaka hand på sin medborgarskapsceremoni. Få ihop det den som kan. Vi som bor i Järva är svenska medborgare. Det enda vi kräver är ett sätt att göra det som vi uppmanas att göra.

 

Av Siyad Abdullahi

Boende i Tensta