REPLIK. Åter börjar röster höjas för särbehandling av unga män utan asylskäl. Efter åratal av överdrivna hotbilder, ifrågasättanden av åldersbedömningar och vädjanden om uppehållstillstånd för studier – mot alla lagar och regler – dyker nu nya tokiga argument upp.
Denna gång gäller de att de som omfattats av gymnasielagen ska få stanna på grund av försämrad arbetsmarknad i coronans spår. I verkligheten bör det förstås vara precis tvärtom, att den förvärrade situationen i landet kräver återvändande. Sverige måste sätta ned foten och styra bort från en långvarigt missriktad migrationspolitik.
Gratis uppehälle
Den som har haft förmånen att leva i ett annat land i ett halvt decennium, med gratis uppehälle och utbildning på skattebetalarnas bekostnad är naturligtvis inget offer. Det är inget lidande en sådan person har påförts av mottagande stat. Det är en unik och dyrbar möjlighet, att ha fått förkovra sig med nya kunskaper och erfarenheter. Detta måste fastslås, innan man bedömer de vågor av starka sympatier som har sköljt över de så kallade ”ensamkommande” (ett manipulativt uttryck, där efterledet ”flyktingbarn” av en anledning har fallit bort).
Ankare för anhöriginvandring
Fattigdom, drömmar om självförverkligande och krav att ordna med anhöriginvandring går att förstå som drivkrafter bakom, men inget av detta utgör grund för flyktingstatus. Den press som ankarbarn kan vara utsatta för är inte svår att förstå, ej heller besvikelsen hos den som har haft förhoppningar om ett annat liv, när dessa blir grusade.
Tanken att just unga afghaner skulle få stanna utan skäl har inget med mänskliga rättigheter att göra.
Att en del migranter har kommit att må dåligt av dessa skäl är knappast förvånande, men att missbruka det ömtåliga asylinstrumentet för andra än livräddande ändamål är aldrig någon godtagbar lösning. För det erfordras väldokumenterade hot mot politiska fångar, som riskerar tortyr eller dödsstraff eller kännedom om grupper som befinner sig i fara för folkmord.
Ingenting tyder på att de afghaner som har utvisats till hemlandet har fängslats pga sina åsikter eller avrättats av regimen. Asyl till icke skyddsbehövande urholkar legitimiteten i hela systemet.
Vi har inget ansvar för utländska medborgare
Sverige har inget ansvar för utländska medborgare, lika litet som främmande stat har något ansvar för svenskar som har studerat utomlands i några år, men sedan inte får jobb eller längre kan finansiera sitt uppehälle där. Tanken att just unga afghaner skulle få stanna utan skäl har inget med mänskliga rättigheter att göra. Det leder bara till godtycke och orättvisa – gentemot alla dem som redan har rest tillbaka. Varför skulle vi främja asylsökare utan skyddsbehov? Skulle det vara särskilt etiskt eller humant?
Framtiden är oviss för vår ekonomi och arbetsmarknad. Bland utomeuropeiska invandrare är den ringa graden av självförsörjning rejält illavarslande och utbildningsnivån bekymmersamt låg. Sverige är inte skyldig någon som saknar skyddsbehov och arbete en fristad med försörjning här.
Inga fler undantag, tack
Ingen har lovat utländska medborgare uppehållstillstånd oberoende av skäl. Inte ens om man påstår sig ha varit minderårig då man anlände var det i sig själv tillräcklig grund, även om tillfälligt verkställighetshinder kan ha förelegat i de fall ordnat mottagande då saknades. I dag lär emellertid inte någon längre vara under 18 år, så detta hinder existerar knappast.
Låt asylrätten förbli reserverad för dem den är avsedd för, upphör med alla obefogade undantag och återupprätta en hållbar migrationspolitik för Sverige.
Av Staffan Gunnarson
Talesperson för migrations- och integrationsfrågor, Medborgerlig Samling