Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Centern måste hålla frihetsmyten vid liv

Har fått kalla fötter. Måste inte partiledare någon gång stå till svars för de idéer de för fram? Det undrar Sven-Eric Liedman.Foto: Alexander Donka

Alliansen behöver någon längst ut på den extrema kanten - det är ju bara så som de andra kan te sig normala, skriver Sven-Eric Liedman professor emeritus och författare.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Nej, Centern är inget nyliberalt parti. Centern står för frihet. Idéprogrammet är bra men månggifte är inte bra. Arvsrätten ska vara kvar.

Så låter det nu från Centerns ledning.

"Inget nyliberalt parti." Men vem är nyliberal? Ordet lanserades på 1970-talet, och i centrum för nyliberalismen stod Milton Friedman, Gary S Becker och andra företrädare för den så kallade Chicagoskolan inom nationalekonomin. Grundtankarna var enkla. Staten skulle ha minimalt ansvar, och allt som gick att privatisera skulle privatiseras. Den offentliga sektorn skulle bli lika effektiv som den privata. Inflationen var ett större ont än arbetslösheten, eftersom arbetslösheten drabbade en minoritet men inflationen alla.

Så hade Milton Friedman sagt länge utan att någon lyssnat till honom. Nu blev han profet. Ledande nationalekonomer krälade i stoftet för honom. Han fick ekonomipriset till Nobels minne liksom en drös av hans elever.

Men den stora förändringen var förstås inte att Friedman blev lyssnad till. Han satte bara ord på något som vid samma tid förändrade näringslivet och strax blev praktisk politik genom Thatcher, Reagan och många andra. Det var början till den revolutionära förändringen av de flesta av världens länder under de senaste 30 åren.

Kina blev världens andra ekonomi och den mest dynamiska, finansmarknaden växte till oanade proportioner, nya väldiga företag etablerade sig, arbetsmarknaden avreglerades och gjorde jobben osäkra, det som nyss varit statligt privatiserades ...

Det mesta i Friedmans program - det nyliberala - har gått igenom. Vem vill då vara nyliberal? Inte Annie Lööf, åtminstone.

Men vänta lite! I botten av Friedmans program fanns en människobild, den ekonomiska människan. Uttrycket misstolkas ofta och görs för snävt. Det betyder inte en människa som bara tänker på pengar. Det betyder en människa som på alla områden vet vad som gynnar henne. Därför kan hon välja fritt. Ingen överhet behöver säga vad hon ska göra, det vet hon själv.

Det är ett människoideal som vi känner igen från den vardag vi lever i vare sig vi vill eller ej. Var och en vet bäst vilket elbolag hon ska anlita, vilken skola hennes barn ska gå i, vilken äldreomsorg hon ska välja för sitt eget finalpass.

Men på vissa områden tycks friheten ändå kringskuren. Hur kan till exempel arvsrätten förenas med idealet om det fria valet? Vissa ärver förmögenheter, andra bara fattigdom. Där kan vi inte välja fritt.

Och äktenskapet? Staten förbjuder oss att gifta oss med flera på en gång.

Miltons Friedman hade en son, David Friedman, och David är en ledande figur inom den så kallade anarkokapitalismen eller, med ett bredare begrepp, libertarianismen. David Friedman löpte linan ut. Staten hamnade på undantag i hans utopi.

Centerns idéprogram är anarkokapitalistiskt eller, om man så vill, libertarianskt. Det är helt i David Friedmans anda.

Men nu har Annie Lööf fått kalla fötter. Det där var att gå för långt.

Den platta skatten har hon vad jag vet ännu inte sagt något om. Troligen håller hon fast vid den - på sikt. Må vara att de rika därmed blir rikare och de fattiga fattigare. Någonstans kan man inbilla sig att alla valt sina olika levnadsöden. Samhället av i dag är ju uppbyggt så att den illusionen ska te sig naturlig.

Ändå har Annie Lööf nu fått problem med sin kompass. Frihet, frihet, frihet, säger hon med allt mattare röst utan att betänka att "frihet" är ett av svåraste orden i den politiska vokabulären. Hon tror förstås att ett politiskt program till sist är en sak för kampanjstrateger och reklambolag. Partiets varumärke är viktigare än den intellektuella halten i dess program.

Men är det verkligen så? Måste inte partiledare någon gång stå till svars för de idéer de för fram?

När Annie Lööf var ung och berusad av intryck från läsningen av anarkokapitalismens profeter tvekade hon inte, då var månggifte, fri invandring och slopad arvsrätt självklara. Men i dag tvekar hon, backar lite.

Vad blir då kvar? Behövs alls Centerpartiet? Allianser måste väl ha någon längst ut på den extrema kanten.

Det är ju bara så som de andra kan te sig normala.

 

Sven-Eric Liedman

Professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universtitet och författare.