Mitt namn är Cat, och mitt pronomen är hen. Men trots att mitt pronomen nu officiellt ingår i det svenska språket, tvingas jag fortfarande registreras som antingen kvinna eller man i Sverige.
Förra året flyttade jag till Sverige från Irland för att leva med min svenska partner. När jag ansökte om ett svenskt personnummer hos Skatteverket, bad jag specifikt om ett könsneutralt sådant - men fick veta att det var omöjligt.
Jag förklarade att jag troligtvis skulle stöta på problem med att ha det kvinnliga personnummer som tilldelades mig, när jag söker jobb och vid andra tillfällen då jag behöver uppge det, eftersom jag inte uppfattas som kvinna.
Ett svenskt personnummer är absolut nödvändigt för att leva i Sverige. I Irland och Storbritannien, liksom i många andra länder i Europa, är personnumren könsneutrala.
Men i Sverige, som kommit så långt på många fronter i hbtq-frågor, tvingas alla invånare fortfarande in i två fack. I slutet av juni uppgav det norska Skatteverket sina planer på att ändra till könsneutrala personnummer. Så varför görs ingenting åt saken i Sverige?
I veckan meddelades att det könsneutrala pronomet hen officiellt antagits i det svenska språket genom att införas i Svenska Akademiens ordlista.
Det är glädjande; mångfald när det gäller könsidentiteter finns i Sverige precis som i alla länder, och vi behöver fler alternativ än han och hon, även om inte alla transpersoner identifierar sig som hen.
Ord hjälper oss att beskriva våra identiteter och upplevelser, och ordets kraft ska inte underskattas. Ett officiellt accepterande av pronomet hen är ett erkännande många väntat på.
Under fredagens partiledardebatt på Stockholm Pride diskuterades bland annat införandet av ett tredje juridiskt kön för dem som inte känner sig som varken man eller kvinna.
Detta är en relativt ny politisk fråga, men det stora intresse, stöd och den förståelse som flera av partiledarna från båda sidor uttryckte under debatten markerar en ny inställning till könsidentitets- och transfrågor.
Länge har de största framgångarna för att förbättra livet för transpersoner i Sverige vunnits i rättssalarna, där de som utsatts för diskriminering och orättvisor själva drivit frågan.
Det var så vuxna människor fick rätt att byta namn 2009, gifta personer som genomgick könskorrigering fick rätt att fortsätta vara gifta 2010, och det var så kravet på sterilisering vid ett juridiskt könsbyte upphörde 2013.
Och kampen i rättssalarna fortsätter. Några pågående exempel som drivs just nu är rätten till korrekt föräldrabenämning vid ändrat juridiskt kön, rätten att ändra juridiskt kön utan att utsättas för medicinska krav som inte ingår i lagstiftningen, samt skadeståndsyrkandet för personer som tidigare tvångssteriliserats vid byte av juridiskt kön.
Att dessa frågor drivs av privatpersoner i rättssalen, och inte av politiker, visar på en politisk ovilja.
Det är dags att olika könsidentiteter erkänns, och att rättigheten för människor att välja vem de vill vara respekteras både juridiskt och socialt.
De flesta människor kommer aldrig att ifrågasätta sitt kön, men vissa människor kan bara inte, eller vill inte, passa in i ett av endast två genusfack.
Att göra det möjligt, för den som vill, att välja ett tredje juridiskt kön skapar ett system som speglar verkligheten i människors liv.
Men för detta krävs dock politisk vilja. Låt det inte bara bli en fråga som engagerar under Stockholm Pride, visa att ni menar allvar.
Cat McIlroy,
transaktivist och tidigare medordförande i Transgender Europe (TGEU)
