Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Byt trofépolitiken mot en säkerhetsstrategi

SÄKERHETSPOLITIK. Under året har en styrka på 250 svenska soldater etablerats i Mali för att delta i FN-insatsen. Men varför där och inte i till exempel Syrien? Kanske är det rent kampanjande till FN:s säkerhetsråd, skriver Oscar Jonsson. Foto: Martin von Krogh och privat

Sverige har ingen nationell strategi för säkerhetspolitiken, och resurserna spretar åt alla håll. Det är dags att erkänna att vi har intressen och inte bara altruistiska visioner, skriver Oscar Jonsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Sverige saknar en säkerhetsstrategi, i dag har landet enbart visioner.

Det är mycket olyckligt i ett omvärldsläge som regeringen benämnde som det värsta på 25 år. Det inkluderar ett krig 80 mil ifrån Sverige, Europas närområde i söder står i brand och tiderna präglas av sviktande europeisk enighet.

I den enklaste meningen innebär en strategi en sammanhängande idé om medel, metoder och mål.

 Inneboende i detta är behovet av tuffa prioriteringar.

Det är en sådan idé som saknas och följden blir att Sveriges ändliga resurser spretar åt alla håll. I både regerings- och utrikesdeklarationen kan man läsa att nyckelorden för svensk säkerhetspolitik är samarbete, solidaritet och mänskliga rättigheter. Lovvärda och goda visioner men det saknas vägledning om hur de ska uppnås och med vilka medel.

 

För att uppnå det siktar Sverige på en plats i FN:s säkerhetsråd med slogan “globalt åtagande, oberoende röst”.

Dock släpptes den profileringen när den mötte motstånd inom regeringen då den oberoende rösten till synes går emot både EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och det samarbete som efterlystes.

Ytterligare problematiskt blir det när platsen i säkerhetsrådet nödgar stöd ifrån, och således kompromisser med, stater som inte alls är intresserade av mänskliga rättigheter.

Under året har en styrka på 250 svenska soldater etablerats i Mali på uppdrag av den svenska regeringen.

Det leder till frågorna: varför inte i Libyen där Sverige redan medverkat i den internationella insatsen? Varför inte i Syrien/Irak där inbördeskriget skapar stora flyktingströmmar till Sverige?

Är det enda svaret att det hjälper kampanjen till FN:s säkerhetsråd blir således frågan vad som ska uppnås med det, och saknas det ett svar där, är detta att betrakta som ren trofépolitik.

 

En nationell säkerhetsstrategi ska vara den övergripande ramen som styr var och till vad alla Sveriges instrument - politiska, militära och ekonomiska - ska användas till för att skapa säkerhet.

Men den kan inte bara göra det utan den måste ge tydliga prioriteringar vart landet ska använda sina militära styrkor, vart de 38 miljarderna i bistånd ska spenderas och med vilka vi måste samarbeta.

Om det är så att folkrättens efterlevnad är av vikt för Sverige, då kanske man skall stötta Ukraina som blivit olagligt invaderat av Ryssland för att se till att det inte når sina mål att destabilisera Ukraina.

Om det är så att Ryssland är det största hotet mot svensk säkerhet, då kanske mer bistånd ska gå till att stärka de baltiska staterna genom att exempelvis förhindra rysk korruption vilken i dagsläget vittrar sönder dem inifrån.

Den svenska staten är i dag notoriskt dåligt på att få sina instrument att hänga ihop och det har att göra med en oförmåga att erkänna att Sverige har intressen och inte bara altruistiska visioner.

Det pågår nu ett arbete att ta fram en nationell säkerhetsstrategi.

Ifall en sådan inte klarar att formulera Sveriges intressen, både realpolitiska och idealistiska, prioritera bland dem och styra våra instrument kommer detta att vara en försutten möjlighet att få ordning på vårt eget hus vilket vi knappast har råd med i det gällande omvärldsläget.

 

Oscar Jonsson

doktorand i krigsvetenskap vid King’s College London

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!