Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bryt statens monopol på högre utbildning

Farhågan att studieavgifter skulle stänga ute vissa studenter från högre utbildning är legitim, men obefogad, skriver Timbro.
Foto: CSABA BENE PERLENBERG
Oskar Qvarfort, rapportförfattare för Timbro.
Emanuel Örtengren, välfärdsansvarig vid Timbro.
Foto: Mathias Blom

Så länge politiker har full kontroll över högskolans finansiering blir både lärosäten och studenter förlorare.

Med studieavgifter skulle lärosäten få mer resurser att satsa på undervisning, samtidigt som studenters juridiska skydd mot bristande kvalitet stärks, skriver Oskar Qvarfort och Emanuel Örtengren, Timbro. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Trots att universitet och högskolor är de största statliga arbetsgivarna befinner de sig oftast i medieskugga. Men nu – i samband med att regeringens forskningsproposition läggs fram – har den högre utbildningen hamnat i centrum. 

I teorin har lärosätena stor frihet över sin forskning och undervisning, men i praktiken är den politiska styrningen av högskolan omfattande. Även om Alliansregeringen försökte stärka lärosätenas självständighet genom den så kallade autonomireformen 2011 var förändringarna i resurstilldelningssystemet, som styr mycket av utbildningen, små och ineffektiva.

Kvantitet i stället för kvalitet

Finansieringssystemet främjar i sin tur kvantitet snarare än kvalitet. Sedan 1990-talet har antalet studenter mer än fördubblats, men anslagen per student har inte hängt med. Lärosätena har därför dragit ner på undervisningen, och i dag har svenska studenter minst antal lärarledda timmar i Europa. Kurser med stora kullar och låga krav för att få godkänt premieras, och många studenter får inte det stöd de behöver för att bedriva meningsfulla studier. 

När man betalar för sina kurser investerar man direkt i sin utbildning, vilket leder till mer omsorgsfulla studieval.

Att flera lärosäten på senare år blivit universitet ska därför inte ses som en kvalitetsstämpel, utan är snarare ett tecken på att de ligger i socialdemokratiskt styrda kommuner. Därför kan Mälardalens högskola, som fått svidande kritik av universitetskanslersämbetet och fått betala tillbaka studieavgifter till en amerikansk student efter en dom i Högsta domstolen, bli universitet år 2022. Det kan ses som en del i ett större mönster där den högre utbildningen används för symboliska satsningar och prestigeprojekt, snarare än sådant som gynnar forskningen och studenterna. 

Slopa förbudet mot studieavgifter

Istället för godtycklig politisk styrning behöver universiteten och högskolorna få större kontroll över sin egen finansiering. I en ny Timbro-rapport – ”Kostnaden för kunskap” –  föreslår vi en reform för att gå i den riktningen: att förbudet mot studieavgifter slopas och att högskolor och universitet tillåts att ta ut avgifter upp till ett tak på 36 000 kronor per läsår. 

Med studieavgifter skulle lärosäten få mer resurser att satsa på undervisning, samtidigt som studenters juridiska skydd mot bristande kvalitet stärks. Det skyddet etablerades i och med den ovan nämnda domen mot Mälardalens högskola, men förutsätter att studenter betalar studieavgifter för att få effekt. 

CSN-lån finansierar

Farhågan att studieavgifter skulle stänga ute vissa studenter från högre utbildning är legitim, men obefogad. Erfarenheterna från andra länder visar att ett generöst studiestöd som det svenska spelar större roll för att ge fler tillgång till högre utbildning än att utbildningen är avgiftsfri. Med vårt förslag kommer avgifterna också att kunna finansieras till 100 procent med de merkostnadslån som CSN redan erbjuder. 

När man betalar för sina kurser investerar man direkt i sin utbildning, vilket leder till mer omsorgsfulla studieval. Samtidigt skulle lärosätena kunna anpassa sina utbildningar efter de faktiska kostnaderna för att erbjuda olika typer av undervisning och ämnen, i stället för vad som maximerar intäkterna från statliga anslag. Det vore att föredra framför dagens ordning, där den högre utbildningens värde urholkas av kortsiktiga politiker. 


Av Oskar Qvarfort

Rapportförfattare Timbro

Emanuel Örtengren

Välfärdsansvarig Timbro