DEBATT. Så här skrev rabbinen och författaren Dan Korn i Bulletin: ”Det är inte bara Ebba Busch som Märta Stenevi kränker när hon kallar den politiska oppositionen i Sverige blåbrun. Hon kränker dem som överlevt nazismens fasor, varav en del ännu finns bland oss. Hon kränker minnet av nazismens brott genom sin skamlösa relativisering. Hon kränker exempelvis minnet av Regina Korn, min farfars mor, och alla de av hennes barn och barnbarn som brutalt mördades. Därmed kränker hon även mig. Det är svårt att förlåta sådant.”
Det var synd att Stenevis språkrörskollega Per Bolund tydligen inte hade läst detta inför partiledardebatten. I så fall hade han nämligen knappast använt ordet blåbrun två gånger, varav en gång efter att Jimmie Åkesson med rätta hade reagerat.
Skyller på Språkrådet
Efteråt fick Bolund förklara sig och hänvisade då till Språkrådets nyordslista 2014, där ordet blåbrun introducerades med en förklaring som märkligt nog inte kopplade efterleden brun till nazismen. Det hela kommenterades sedan i DN av Språkrådsmedarbetaren Ola Karlsson, som i viss mån tog avstånd från Bolunds retorik.
Det minsta man kan säga är att ordet blåbrun har nazikonnotationer.
Det var utmärkt, men när han lade ut texten om ordet blåbrun blev det en smula vagt: ”Poängen var att det sedan lång tid använts i medierna med en ganska urvattnad betydelse för konservativa partiers samarbete med partier som kan betecknas som högerextrema eller högerpopulistiska”. Han tillade dock att Språkrådet nog inte hade tagit med ordet i dag.
Men det var precis lika olämpligt att ta med ordet 2014 utan att koppla dess senare del till 30-talet och nazismen. Man måste skilja på två saker.
Betydelsen nazistisk är inte alls urvattnad
Det är sant att ordet blåbrun (och även ordet brun) har använts flitigt av vänstern i syfte att svärta ner politiska motståndare på högerkanten, mest systematiskt kanske av Vänsterpartiets förre ledare Jonas Sjöstedt. Dessa motståndare har förvisso sällan varit nazister, något som t ex Sjöstedt varit mycket väl medveten om, men syftet har så gott som alltid varit att sätta en naziststämpel på dem.
Språkvetare talar om konnotationer (associativa betydelser), och det minsta man kan säga är att ordet blåbrun har nazikonnotationer. Betydelsen av ordet brun i politiska sammanhang är därför inte urvattnad, den är och kommer troligen alltid att vara ’nazistisk’. Precis som betydelsen av ordet nazist inte urvattnas bara för att en del vänsterdebattörer kallar icke-nazistiska högerpopulister för nazister.
Skamlös relativisering
Att brunmåla politiska motståndare som tillhör partier som är representerade i riksdagen är därför detsamma som att hävda eller antyda att de är nazister. Som Ebba Busch erinrade om här i Expressen har Miljöpartiet ”beklagligt nog, ansvar för demokratifrågorna i regeringen.” Och hon fortsatte: ”Likväl har partiet inga svårigheter att jämföra borgerlig politik med den institutionaliserade ondska och det industrialiserade folkmord som nazismen innebar.”
Partiets språkrör tar på sig ett tungt ansvar om de, kanske i förhoppning att vinna över en och annan V-väljare, fortsätter med att ”[kränka] minnet av nazismens brott genom sin skamlösa relativisering”.
Av Sven-Göran Malmgren
F.d. huvudredaktör för Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien och Svenska Akademiens ordlista
Professor emeritus i svenska språket, Göteborgs universitet
Premium
Premium
Premium