Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bo Rothstein: Låt föräldrarna rösta åt barnen

"Föräldrar har ju skyldighet att tillvarata sina barns intressen i alla sammanhang, men märkligt nog gäller inte detta i politiken", skriver Bo Rothstein. Foto: Lasse Noerbaek
Satsa på barnen och ungdomarna - ge vårdnadshavarna rätt att rösta för sina barns räkning, skriver Bo Rothstein.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

BO ROTHSTEIN är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Foto: Foto: Jan Wiriden
Svensk politik förefaller ha gått in i den berömda väggen. Alliansregeringen lutar sig förnöjt tillbaka och förefaller inte ha någon annan plan för framtiden än att förvalta de för tillfället sunda statsfinanserna plus någon ytterligare skattesänkning. Oppositionen famlar och har inte mycket mer än ett antal så kallade återställare att visa upp.
Att nytänkande och radikala grepp lyser med sin frånvaro i den politiska debatten är inte bra för demokratins vitalitet och trovärdighet. Det skapar intrycket av att vi alla är offer för okontrollerbara ekonomiska och sociala processer.
Ett perspektiv som saknas helt i debatten är behovet av en radikal uppväxtpolitik, med utgångspunkt i hur Sverige ska bli ett verkligt bra land för barn och ungdomar att växa upp i.

En stor andel barn
och ungdomar tvingas i dag växa upp under oacceptabla villkor. Andelen barn och ungdomar som lever i fattigdom är överraskande stor, liksom andelen elever som inte klarar grundskolans krav. Även antalet barn och ungdomar som drabbas av olika former av psykosociala problem är alarmerande och ökande.
En ensidig satsning på tillväxtpolitik är ingen lösning. Vi har nämligen som land aldrig varit materiellt rikare än nu, men har enligt tillgänglig statistik heller aldrig haft så stor andel barn och ungdomar med psykosociala problem.

Att inrikta politiken på barn och ungdomars uppväxtvillkor med generella åtgärder har flera fördelar. De som är i behov av stöd behöver inte pekas ut och därmed stigmatiseras. Generell politik kan också bedrivas utan stora administrativa system. En generell politik för att skapa bäst möjliga uppväxtvillkor är också en politik för ökad jämlikhet. Vi betalar skatt som en procentandel på våra inkomster, men stöd till barn och ungdomar sker i nominella belopp - barnbidrag - eller som enhetliga "styckkostnader" för till exempel skolan. Resultatet blir en omfattande ekonomisk omfördelning från de med höga till de med låga inkomster.
En politik som inriktas på att skapa goda uppväxtvillkor är närmast per automatik också en politik för ökad jämställdhet.

Fortfarande faller merparten av ansvaret för barn och ungdomar på mödrarna. Åtgärder som skapar bättre villkor för barn och ungdomar är därmed också en politik som gör livet lättare för de flesta kvinnor och innebär därmed ökad jämställdhet.
Uppväxtpolitik är med stor sannolikhet också är en verkningsfull integrationspolitik. Många av de barn och ungdomar som far illa har invandrarbakgrund och en politik som kraftigt ökar deras chanser i samhället är positivt för integrationen. En kraftfull satsning på uppväxtpolitik är förmodligen också den bästa garantin för långsiktig ekonomisk tillväxt.

För att få politiken att fokusera på uppväxtfrågor krävs en radikal förändring av vallagen som skulle innebära att alla vårdnadshavare får rätt att rösta också för sina barns räkning.
Föräldrar har ju skyldighet att tillvarata sina barns intressen i alla sammanhang, men märkligt nog gäller inte detta i politiken.
Om föräldrar fick rätt att bruka sina barns rösträtt skulle i ett slag våra politiska partier ha ytterligare nästan två miljoner röster att konkurrera om och dessa röster skulle då kontrolleras av landets föräldrar. Det skulle i ett slag dels göra Sverige världskänt som det land som först införde verklig allmän och lika rösträtt, i stället för, som i den senaste valrörelsen, en snedvridning där andra gruppers behov, främst pensionärernas, kommer i fokus.

Vad skulle en sådan radikal reform kunna tänkas innebära? Man kan gissningsvis tänkas sig följande. Barnbidragens storlek kopplas till den ekonomiska tillväxten på samma sätt som pensionerna. Rätt till förskoleplats, även i verkligheten. Mer tid för föräldrar och barn att vara tillsammans, till exempel en allmän barnmånad. Varje förälder skulle via försäkringskassan få möjlighet att ta ut ytterligare en månads ledighet om året. Barn har ju tio veckors sommarlov, föräldrar i nuläget fem veckors semester. Tidsekvationen för alltför många barnfamiljer går inte ihop. Förmodligen skulle vi också se ett kraftfullt resurslyft för förskolan och skolan, något som förefaller synnerligen angeläget.

BO ROTHSTEIN
är professor i statsvetenskap
vid Göteborgs universitet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!