Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bo Rothstein: Forskare har varnat för vinstdriven vård

Svår konst. Det privata företaget Carema vrider sina händer efter avslöjanden om vanvård och lovar bot och bättring. Men att privatisera offentliga uppgifter är svårt när det handlar om människor, menar statsvetaren Bo Rothstein. Foto: Magnus Hallgren / Dn / Scanpix
Det är lätt att låta ett privat företag bygga ett vårdhem men svårare att låta ett vinstdrivet företag bedriva vården, skriver Bo Rothstein

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Efter de allvarliga avslöjandena inom åldringsvården hos det privata företaget Carema vrider man nu från ansvarigt politiskt håll och från näringslivs- och branschorganisationerna sina händer och lovar bot och bättring.
Man framställer det som om att man aldrig i sin vildaste fantasi kunde anat att privatisering av äldreomsorgen och liknande verksamheter skulle kunna ge upphov till dessa slags missförhållanden eller de omfattande vinsterna och uppläggen för att slippa betala skatt.
All denna veklagan att man inte kunde veta saknar emellertid helt grund. När det gäller forskningen om privatisering av offentliga uppgifter har dessa problem sedan länge varit påtalade.
Så tidigt som i början av 1990-talet tog jag kontakt med det näringslivet närstående SNS bokförlag för att till svenska skulle låta översätta och publicera en av de i USA ledande forskarna inom detta område, nämligen Harvardprofessorn John D. Donahue.

Hans bok
, som på svenska kom att heta "Den svåra konsten att privatisera" och till vilken jag skrev ett förord, gavs ut redan 1992. Denna forskning byggde på en mycket omfattande analys av ett stort antal privatiseringsprojekt som skett under 1980-talet i USA.
Resultaten visade att å ena sidan kunde i vissa fall konkurrens om utförandet av offentliga utgifter göra att man faktiskt fick ut betydligt mera verksamhet för skattekronorna. Men han visade också att detta bara kunde fungera om tre villkor var uppfyllda.
Det första var att det verkligen gick att skapa konkurrens mellan olika producenter.
Det andra att man hade en hög kvalitet när det gällde inspektion av kvalitén i vad som producerades och relativt snabbt kunde stänga av de entreprenörer som inte höll måttet.
Samt, och detta var det centrala, privatisering av offentliga tjänster fungerade bara om det var möjligt att tillräckligt noga precisera kontrakten.

Här visade hans (och många andras) forskning att detta kunde relativt lätt göras när det handlade om saker som sophämtning, busstrafik och byggande för att ta några exempel, det vill säga områden där den produktiva effektiviteten är viktig.
Däremot var det mycket svårare, för att inte säga ogörligt, när det handlade om att hantera människor, det vill säga om saker som vård och utbildning där det centrala är att verksamheten sker med respekt för den enskildes integritet och värdighet. Rent konkret, vi bryr oss inte så mycket om hur soporna hämtas, men vi bryr oss verkligen mycket om hur de äldre vårdas och hur våra barn undervisas i skolan.
Det är, visade Donahue, nästan omöjligt att skriva tillräckligt styrande kontrakt för den senare typen av uppgifter och här skulle man vara synnerligen återhållsam med att släppa in vinst- drivande företag eftersom det ligger i marknadslogikens natur att försöka skapa vinst genom att minska kostnaderna så mycket så möjligt.

Logiken i detta är att det är helt i sin ordning att ha privata vinstdrivande företag som bygger ett äldrevårdshem, men att detta är betydligt mera problematiskt när det gäller att bedriva själva vården just därför att det är så svårt att specificera kontrakten om hur vården faktiskt ska gå till och också svårt att faktiskt skapa konkurrens eftersom de som behöver vård inte enkelt kan flyttas mellan olika vårdgivare.
Dessa forskningsresultat har i Sverige sedan de publicerades getts en stor spridning i böcker och artiklar. Det går således inte att hävda att man nu är överraskad av de problem som uppstått i vinstdrivande vårdföretag.
Valfrihet kan ha stora fördelar ur ett kvalitets- och integritetsperspektiv, men kan åstadkommas utan att man har några vinstdrivande företag. Dels kan man ha valfrihet mellan olika offentliga producenter. Dels kan man ha olika typer av privata organisationer som inte är vinstdrivande, till exempel ideella föreningar och stiftelser.
Vad gäller utbildning finns det skäl att peka på att världens mest respekterade utbildningsinstitutioner - de privata spetsuniversiteten i USA samt universiteten i Oxford och Cambridge, aldrig har varit vinstdrivande och aldrig har delat ut pengar till några ägare.


Bo Rothstein, professor i stats- vetenskap vid Göteborgs universitet

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!