Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bisarrt experiment pågår med våra förskolebarn

Digitaliseringen av förskolan borde stoppas. Vanlig lek är bättre än stillasittande framför skärm, skriver Malin Lernfelt. Foto: SHUTTERSTOCK
Malin Lernfelt är liberal debattör. Foto: PRIVAT

Det hela ter sig som ett märkligt ”Grotesco”-skämt. En digitalisering genomförd av människor som på allvar fått för sig att den som inte får en Ipad i handen som ettåring kommer att hamna i ett ”digitalt utanförskap”. 

Sanningen är att små barn behöver kottar och kramar på förskolan, inte källkritik och teknik, skriver Malin Lernfelt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | FÖRSKOLA. Över hela Sverige kämpar trötta småbarnsföräldrar för att begränsa barnens skärmtid. Med ett styng av dåligt samvete händer det ändå att man låter ungarna sitta med surfplattan, eftersom det är enda möjligheten att få vardagspusslet att gå ihop. Då är det ofta en tröst att barnen i förskolan fått den aktivering, utevistelse och kreativa stimulering som man inte alltid hinner med hemma under vardagskvällarna. 

Men nu är det slut på det. Från och med första juli i år är det obligatoriskt och inskrivet i läroplanen att barn ska ”få förutsättningar att utveckla digital kompetens”, och att ”de ska använda digitala verktyg” i förskolan. Det betyder i princip att förskollärare vare sig de vill eller inte tvingas byta ut en del av den tid våra barn tillbringar i sandlådan, på pysselstunden eller med legobygge, mot stillasittande stirrande framför skärm. Detta trots att skolans – inklusive förskolans – verksamhet skall vara vetenskapligt förankrad och det inte finns någon forskning som säger att det skulle vara bra för barn att sitta framför surfplattor.

För barnen är apparna spel

Barnpsykologer har kunnat slå fast att små barn har svårt att förstå betydelsen av det de ser på skärmen, innan språk och andra färdigheter utvecklats tillräckligt. Något som bekräftas av den forskning Malin Nielsen, lektor i barn och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet som disputerat med avhandlingen ”Barns och lärares aktiviteter med datorplattor och appar i förskolan” gjort. Den visar att när förskollärare använder appar som pedagogiska verktyg är dessa för barnen bara spel. Barnen reflekterar inte och lär sig inte något de kan använda utanför spelet, och eftersom apparna är självrättande kan barnen komma vidare enbart genom att testa sig fram.

För kommuner som saknar tillräckliga resurser och som redan har problem med överfulla avdelningar och personal som går in i väggen till följd av den orimliga arbetssituationen är så klart dagisdigitaliseringen mumma. Tidigare har man använt sig av flummiga pedagogiska idéer om att ”följa barnen” för att kunna motivera indragna utflykter till skogen eller stranden. Om personalen inte får schemalägga skogsturer och sådant i stället ska ske på barnens initiativ blir det i princip aldrig av – och man kan klara sig med färre vuxna. Nu används samma sorts mumbojumbopedagogik för att låtsas som att det är för barnens skull som man låter paddan agera fröken.   

Källkritik för treåringar

Hur bisarrt detta experiment med våra barn är framgår också i en intervju på forskning.se med Susanne Kjällander, didaktikforskare och en av digitaliserings främsta påhejare.

Kjällander menar bland annat att man måste ”ge barn kunskaper för att kritiskt kunna granska information” och att små barn måste vara förberedda och ha kompetens att använda sociala medier. Källkritik och Facebookkunskap för 3–4-åringar alltså. Trots att vi vet att tonåringar, eller till och med vuxna, som inte försetts med tillräckliga grundkunskaper inte klarar att kritiskt sålla information på nätet, förväntas alltså småbarn som knappt har ett språk kunna ta till sig dessa insikter.

Orimlig oro för ”digitalt utanförskap”

Det hela ter sig som något sorts bisarrt Grotescoskämt. En förskoledigitalisering initierad och implementerad av människor som på allvar fått för sig att den som inte får en ipad i handen som ettåring kommer att hamna i ett ”digitalt utanförskap”. Sanningen är att små barn behöver kottar och kramar på förskolan, inte källkritik och teknik. Om treåringar överhuvudtaget skall sitta framför en skärm och surfplattor ska agera barnvakt då och då, sluta låtsas att det handlar om lärande och låt de trötta föräldrarna få råda över skärmtiden det så att de i alla fall hinner plocka ur disken i lugn och ro. 

 

Av Malin Lernfelt

Liberal skribent och debattör

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!