Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bisarr fixering vid kön och ras i Sverige

BORTKVOTERAD. Henry Bronett tycker att köns- och härkomstuppdelningen gått för långt i Sverige. "Plötsligt talar en vuxen människa om för mig att jag borde vara kvinna för att uppfylla någon sorts kvot", skriver han.Foto: Jan Düsing

Att kvotera och dela upp människor i olika kön och härkomst är mode i Sverige. Men hur jämlika blir vi när vi söker göra oss mer olika?

Exemplen är många på vad som händer med civilisationer som sorterar människor efter ras snarare än kompetens, skriver Henry Bronett.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Den i luren på andra sidan var hur trevlig som helst. Vi talade om möjligheten att leverera ytterligare kåserier, skriver en del sådana. Vi hade ett härligt samtal fram till: ”Men jag behöver fler kvinnor, jag har för få.”

Först en sekund blev jag stum, sedan kände jag mig provocerad och blev faktiskt skitförbannad. Ni vet som man kan bli om man är människa och upplever att nivån på samtalet blivit manipulativt, hycklande eller rentav bara larvigt.

Plötsligt talar en vuxen människa om för mig att jag borde vara kvinna för att uppfylla någon sorts kvot.

Den senaste tiden släpps dessa floskler fram, snart överallt i det publika rummet. Att dela upp människor i olika kön och härkomst är mode och lika dumt som frågan: ”Hur känns det?” efter snart vad som helst.

 

Människor som tror att rättvisa handlar om att dela upp oss i kön, etnicitet eller religiös bakgrund snarare än att diskutera kompetens, kapacitet för ett arbete, en befattning är i sin förlängning hur välmenande det än kan tänkas vara – fruktansvärt. Det finns många exempel på vad som händer med civilisationer som sorterar människor efter olika bakgrund (ras) snarare än kvalifikationer och kompetens.

I vårt land, ställer journalister frågor om hur det känns att vara ett kön i olika befattningar, som vore det viktigt.

Som om det skulle berätta något för oss om kvalitet på kommande produkt, tjänst eller evenemang. Om hur det känns när det faktiskt är tre tjejer (ärligt talat kvinnor och män är inte grabbar och tjejer efter 18 år, då är vi myndiga män och kvinnor, vi blir faktiskt äldre!) som styr bolag, i detta fall ett public servicebolag.

 

Hur kan det vara intressant om jag är man, ifall jag har något viktigt att säga?

Hur kan det spela roll att jag är kvinna om jag är kvalificerad? Det handlar på fullt allvar i dag hos allt fler inte om huruvida vi är kompetenta eller inte, utan huruvida vi har eller inte har en penis mellan benen, huruvida vi har eller inte har en vagina mellan benen och huruvida vi heter Svensson, eller Krapolskij i efternamn.

Vad säger det om en människas förmåga? Svar: inget alls.

Jag är svensk och vill fortsätta att betraktas som det. Det är inte för än människor söker göra mig till något annat (eller än värre när vi själva går med på att göra oss till något annat), som det blir snett.

Hur jämlika blir vi när vi söker göra oss mer olika? När ska vi behandla varandra som människor i första hand, inte svarta, kvinnor, män eller vita med olika etniska förtecken och namn? När tänkte vi på allvar lägga ner det här larvet och arbeta oss fram mot en kultur, där vi ser människan?

 

Har den här kommentaren om att jag borde varit kvinna, alls gjort något gott, kan väl ändå sägas att jag fick mig en tankeställare. Helt klart fick jag kontakt med den diskriminering som faktiskt pågår. Tänk på att oavsett hyckleriet gäller män, kvinnor eller in och utlänningar, så drabbar den alltid en människa med kvalifikationer.

Jag minns när Birgitta Trotzig blev invald i svenska akademien och en journalist sträckte fram mikrofonen under näsan på henne och undrade hur hon, Birgitta Trotzig kunde tänkas påverka akademien som kvinna. Birgitta Trotzig tittade på journalisten och sa frankt: Kvinna? Jag är författare!

Hur känns det?

 

Henry Bronett, författare och debattör