Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bilden av déjà vu är svår att vifta bort

Hédi Fried. Foto: Pontus Lundahl/Tt / TT NYHETSBYRÅN
Foto: Sub / AP CAF PAP

Det är mycket som händer i dag som får det att ringa i varningsklockor. Högerpopulister och nazisympatisörer blir mer och mer rumsrena.

Jag känner igen den djupa rädslan för vad som kommer att hända med världen, med oss judar, skriver förintelseöverlevande Hédi Fried.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Historien består av dilemman, som människor i varje tidsskede är tvungna att lösa. Problem som uppstår kan alltid betraktas från flera sidor, och i backspegeln kan vi se den dåtida lösningen.

Hade de dåtida människorna tagit andra beslut, skulle historien inte se ut som den gör, den skulle ha tagit en annan vändning.

I dag står vi också inför en hel del stora dilemman. Och vi får inte glömma att lösningen vi erbjuder i dag blir morgondagens historia. Bilden av déjà vu har jag svårt att vifta bort.

Jag, äldsta barnet i en judisk medelklassfamilj, växte upp på trettiotalet i en liten stad i Rumäniens nordvästra hörn, i Transsylvanien. En liten stad som hade 30 000 invånare, varav hälften var judar, och andra hälften en smältdegel av minoriteter, ungrare, rumäner, rutener, kroater, slovener, bulgarer, tyskar, och romer. Vi levde sida vid sida, även om det kunde jäsa ibland under ytan. Vi var inte längre ifrån världen än att storpolitiken smög sig även på oss. Det skedde helt omärkligt, steg för steg för steg.

 

LÄS MER: Antisemitismen lever inom SD

 

I dag, när jag öppnar tidningarna, hör jag mina föräldrars röster när de vädrar artiklarna som de fick sig till livs med morgonkaffet. Problemen hopade sig i Europa, men vi kände oss någorlunda säkra i vårt lilla hörn. Visserligen hade vi också ett högerorienterad antisemitiskt parti, Bondepartiet, men regeringen var liberal, 1934-35 satt fortfarande en jude i parlamentet. Vi ville inte ens tänka oss att vi inte skulle få behålla den.

Jag känner igen den 70 år gamla bilden den skiljer sig inte mycket från dagens, förutom att vi har nya aktörer. Jag känner igen missnöjet som spred sig, de eviga diskussionerna om hur problemen ska tacklas, och framför allt rädslan. Den djupa rädslan om vad som kommer att hända med världen, med oss judar. Och i slutändan regeringars och individers uppgivenhet, som ledde till det som blev Tredje Riket. En resignation som gjorde att människor avsade sig ansvaret som en demokrati ställer.

Det är mycket som händer i dag som får det att ringa varningsklockor. Högerpopulister och nazistsympatisörer blir mer och mer rumsrena. Debattens vågor går höga, yttrandefrihet, och pressfrihet, åberopas, och allt fler vill ta upp diskussionen med dessa falanger.

De tycks glömma att gränsen mellan yttrandefrihet och propaganda blir allt snävare. Samtidigt förflyttas gränserna.

För några år sedan blev jag själv ombedd att diskutera med en av de ledande nazisterna. Jag vägrade. Vad kan jag säga till en nazist förutom det som jag själv har upplevt? Skulle han tro på det jag berättar? Det fick jag veta, när en annan överlevande ställde upp. Följande konversation ägde då rum:

Nazisten:

– Förintelsen har inte ägt rum. Det fanns inga gaskammare

Den överlevande:

– Hur vet du det? Du var inte ens född då.

– Jo, jag vet. Kända professorer har forskat och skrivit många avhandlingar om det.

– Titta på mitt tatuerade nummer. Jag var där.

– Det säger mig ingenting. Hur kan jag veta att det inte var du själv som lät det tatueras?

 

LÄS MER: Judehatet i Malmö håller på att segra

 

Hur kan man diskutera med hjärntvättade individer? Nu hände detta för ett flertal år sen, i dag är SD:s medlemmar mer sofistikerade, men nog har de sina rötter kvar i det gamla.

Jag tror inte att de kan omvändas, däremot kan deras argument lätt påverka den andra parten som inte tillhör de överlevande.

Chamberlain diskuterade med Hitler. Vad blev resultatet?

Moderaterna kan vara benägna att ta med SD i regeringen. De har helt glömt resultatet av att Hindenburg tog in Hitler i sin regering. Jag vill också påminna alla som leker med sådana tankar att komma ihåg Röhm och SA:s öde när Hitler väl var vid makten. Tyvärr måste jag hålla med Churchill, det enda vi lär oss av historien är att vi inte har lärt oss någonting.

När Nya Tider tas emot av Bokmässan i pressfrihetens namn, eller när SD motionerar om etniskt ägande av medier är det demokratin som angrips. Vilken sida väljer vi? Det är svåra dilemman som var och en av oss måste lösa, hur svårt det än kan te sig. Vi är själviska varelser och för att hitta lösningen på dilemmat är det viktigaste att det gynnar mig.

Det är svårt att avväga, vad jag kan vinna och vad jag kan förlora på det ena eller andra alternativet. Grupptänkandet spökar här också. Vi tillhör flera olika grupper och erbjuder partiet något som gynnar en av våra grupptillhörigheter, kan det få oss att ge dem vår röst. Nog skulle samhället betjänas av en vidare syn, litet mera eftertanke.

 

Om inte annat, så har andra världskriget lärt oss att vi måste bestämma vilken värld vi vill leva i. Och därifrån ska vi ta beslutet om den bästa möjliga lösningen.

Var och en av oss har ett ansvar, både för oss själva och för samhället. Vi lever i en demokrati och vet vad den kan erbjuda oss. Det är inget perfekt styrelseskick, men det bästa hittills. Konkurrerande styrelseformer styrs av hatideologier. Jag tror att de flesta av oss vill behålla demokratin.

Våra barn och barnbarn kommer att tacka oss om det Sverige vi efterlämnar fortfarande är ett land som styrs av humanism och människokärlek, och inte ett samhälle där hatet råder. Det var någon som sa att kommunismen äter sina barn, men jag vill säga att alla ideologier gör det.

Det är nu vårt dilemma skall lösas, det beror på oss i dag hur Sverige skall se ut i nästa generation.

 Jag vill hoppas och tro att alla vi tillsammans, privatpersoner och de ledande i regering, företag, industrier, banker, och medier, gör ett allvarligt övervägande och hjälps åt så att nästa generation inte behöver genomgå samma lidanden jag har upplevt. Jag hoppas att min dröm om ett fridsamt, tolerant, och humanistisk Sverige kan blir verklighet.

 

Hédi Fried

Författare och psykolog som 1945 befriades från koncentrationslägret i Bergen-Belsen. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!