Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Beröringsskräcken till SD är politisk teater

Jimmie Åkesson (SD) och Annie Lööf (C).
Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN
Sara Skyttedal (KD).
Foto: ANN JONASSON

Januaripartiernas beröringsskräck gentemot Sverigedemokraterna är ingenting annat än politisk teater.

I Europaparlamentet har exempelvis Centerpartiet samarbetat med betydligt radikalare partier än SD, skriver Sara Skyttedal, Europaparlamentariker för Kristdemokraterna.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Spelad rädsla för att ge Sverigedemokraterna inflytande – och hopfantiserade konsekvenser av vad som skulle inträffa om så skedde – styr fortsatt stora delar av processen att bilda en regering i Sverige. Att det handlar om politisk teater är uppenbart, inte minst då januaripartierna agerar på ett helt annat sätt i Europaparlamentet än de gör i riksdagen.

Trots att varningar för Sverigedemokraterna utgör deras primära talepunkt så lämnar Centerpartiet och Socialdemokraterna frågan om vad som skulle kunna tänkas inträffa om en svensk regering förhandlar med Sverigedemokraterna obesvarad.  Vid följdfrågor talas det om SD:s historia eller enskilda SD-företrädares förehavanden. Men de sakpolitiska invändningarna lyser med sin frånvaro. Vad är det som januaripartierna ser framför sig att skulle kunna inträffa – konkret – om en regering förhandlar med SD?

Politikens innehåll står i centrum, inte vem som är mest eller minst rumsren

Att Socialdemokraterna och Miljöpartiet ägnar sig åt denna charad är enkelt att förstå. Den medvetet bedrägliga kommunikationen om att demokratin står och faller med en socialdemokratisk statsminister verkar fortsatt utgöra deras huvudargument i mötet med väljarkåren. Motiven bakom att Centerpartiet fortsätter spela med i denna socialdemokratiska illusion är mer oklart.

Att det är just en charad, och inte någon verklig oro över demokratins eller rättsstatens framtid, visas inte minst av det faktum att januaripartierna i Europaparlamentet lydigt inordnar sig i det arbetssätt som råder här. I Europaparlamentet talar nämligen alla med alla. Det faktum att ingen Europaparlamentariker från S, V eller MP ännu förhandlat lagstiftning med en Sverigedemokrat kan endast tillskrivas slumpen. 

Förhandlat med Lag och Rättvisa

När en fråga ska avgöras i Europaparlamentet går det till så att varje partigrupp utser en förhandlare. Förhandlaren stöter och blöter frågor, hittar minsta gemensamma nämnare, och bygger därefter majoritet kring sakfrågorna. Politikens innehåll står i centrum, inte vem som är mest eller minst rumsren.

Så kommer det sig exempelvis att Centerpartiet i Europaparlamentet förra året förhandlade fram parlamentets position vad gäller EU:s skogsstrategi tillsammans med såväl Sannfinländarna som polska Lag och Rättvisa. Partier som i objektiva termer får sägas vara betydligt radikalare än Sverigedemokraterna.

Naturligtvis är det så att Europaparlamentets arbetssätt tvingar in samtliga partier i detta arbetssätt. Men den som hävdar att det skulle få så katastrofala följder att tillämpa samma logik på hemmaplan borde rimligen ifrågasätta systemet även i Europaparlamentet.  Några sådana förslag eller invändningar har vi dock ej sett från januaripartierna.

60 procent av väljarna

Vid riksdagsvalet 2018 röstade 60 procent av den svenska valmanskåren på partier som gick till val på att avsätta Stefan Löfven. Att det är möjligt att vi nu, snart tre år senare, fortfarande inte har fått se ett regeringsskifte beror på att en tillräckligt stor del av riksdagens partier bestämt sig för att politiken inte ska bedömas efter innehåll, utan efter vem som stöder och inte stöder den.

Att samma partier arbetar efter andra principer i Europaparlamentet bevisar att januaripartiernas logik inte är byggd på genuint grundade uppfattningar i sak, utan snarare är del i ett argument skapat för att legitimera ett fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav.


Av Sara Skyttedal (KD)

Europaparlamentariker