DEBATT. Statens institutionsstyrelse (SiS) ansvarar i dag för de särskilda ungdomshem där unga som tvångsomhändertas för vård med stöd av LVU placeras. Även unga 15-17 år som dömts till sluten ungdomsvård placeras där.
Organiseringen av den statliga ungdomsvården är under förändring och det finns en stark opinion för att bryta en tradition där barn och vuxna som begår brott behandlas olika. Vi ser tydliga risker med denna utveckling.
Vi har under en längre tid bedrivit forskning om de särskilda ungdomshemmen. Flera av oss har tidigare problematiserat hur SiS hanterar sitt komplexa uppdrag bland annat då allvarliga missförhållanden återkommande uppmärksammats.
Barn i samhällsvård har rätt till rehabilitering i en miljö som ’främjar barnets hälsa, självrespekt och värdighet’, vilket även gäller barn som begått brott
Vi har argumenterat för att de särskilda ungdomshemmen inte är en enkel lösning på ungas problematiska livssituationer utan snarare kan bidra med ytterligare risker.
Utvecklingen nu innebär att SiS förstärker säkerheten på samtliga ungdomshem. Det finns även riksdagsmajoritet för en överflytt av dömda unga till Kriminalvården, något som företrädare för M, C, KD och L samt SD uttryckt i debattinlägg.
Dessa uppfattningar visar på okunskap och på bristande insikt om barnkonventionen. Vi vill därför 1) problematisera den förenklade föreställningen om dessa unga 2) poängtera att barnkonventionen gäller även dem och 3) argumentera för att arbetet framåt snarare bör förstärka förutsättningarna för SiS att vårda och tillgodose LVU-placerade och LSU-dömda ungas rättigheter.
Problematisk gränsdragning
Att göra tydlig skillnad mellan unga dömda och omhändertagna för vård kan tyckas enkelt men är i verkligheten problematiskt. Föreställningar om unga i samhällsvård grundas i en uppdelning i ’farliga barn’ – som samhället skall skyddas ifrån – och ’barn i fara’ – som behöver stöd och skydd. Men de unga som placeras enligt LVU och de som döms till LSU har liknande bakgrund och problematik. Dessutom kan missbruk och kriminalitet vara ett uttryck för trauman.
Den starka betoningen på säkerhet och straff riskerar dels förstärka ungas problematik och kriminella identitet, dels ytterligare försvåra personalens förutsättningar att bedriva vård och behandling. Förhöjd säkerhet i samhällsskyddande syfte kan vara berättigat men bör enbart utgöra en del av arbetet och är inte en del av SiS kärnuppdrag.
1990 ratificerade Sverige barnkonventionen och den 1 januari 2020 blev densamma svensk lag. Barn i samhällsvård har rätt till rehabilitering i en miljö som ’främjar barnets hälsa, självrespekt och värdighet’, vilket även gäller barn som begått brott.
Sista utväg
Inlåsta barn ska inte placeras tillsammans med vuxna och frihetsberövande ska alltid ses som en sista utväg under så kort tid som möjligt. Att minderåriga avtjänar sina straff på särskilda ungdomshem samt har kortare strafftid än vuxna ligger alltså i linje med barnkonventionen.
Trots de brister vi påtalat inom SiS går det inte att bortse från den kunskap och erfarenhet som myndigheten arbetat upp. Framförallt har SiS under en längre tid utvecklat sin skolverksamhet liksom tillgången till hälso- och sjukvård.
Forskning visar entydigt att skolan är en av de viktigaste skyddsfaktorerna för barn och unga med psykosociala problem, liksom unga som begår brott. Därtill vet vi att många barn i samhällsvård ofta har omfattande hälsobehov.
Stängsel, kontroll och övervakning
Risken är stor att möjligheterna att tillgodose de ungas rättigheter kraftigt försämras om Kriminalvården övertar ansvaret.
Stängsel, kontroll och övervakning kan tillfälligt tygla en situation. Men för varaktig förändring krävs skola, behandling och relationsbyggande. Vi kräver därför att de som i dag vill stärka säkerheten ytterligare och överföra ansvaret för dömda minderåriga till Kriminalvården redogör för vilket kunskapsunderlag de har för sina förslag samt hur dessa förändringar förhåller sig till barnkonventionen.
Eller är det så att barnkonventionen inte gäller alla barn och unga?
Av Peter Andersson
Doktor i socialt arbete, Stockholms universitet
Kamila Biszczanik
Doktorand i socialt arbete, Linköpings universitet
Christoffer Carlsson
Forskare, kriminologiska institutionen, Stockholms universitet
Sofia Enell
Doktor i socialt arbete, Linnéuniversitetet
Anna G. Franzén
Lektor i barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet
Göran Lindahl
Docent, Chalmers tekniska högskola
Malin Lindroth
Docent i Hälsa och samhälle, Malmö universitet
Karin Melin
Översjuksköterska, Med.dr. och adjungerad lektor, Göteborgs universitet.
Kajsa Nolbeck
Doktorand i vårdvetenskap, Göteborgs universitet
Tove Pettersson
Professor i kriminologi, Stockholms universitet
Jonna Rennerskog
Doktorand i kriminologi, Stockholms universitet
Marie Söderlind
Doktorand i socialt arbete, Lunds universitet
Charlotta Thodelius
FD Arkitektur, verksam vid Göteborgs universitet
Helle Wijk
Professor i omvårdnad, Göteborgs universitet
Maria A. Vogel
Doktor i socialt arbete, Stockholms universitet
David Wästerfors
Professor i sociologi, Lunds universitet
