De senaste åren har en fråga återkommit frenetiskt i det mediala komplexet. Varför påverkas inte Sverigedemokraterna av negativa skriverier? Hur kan ett parti ha företrädare som slåss på gator, festar loss med porrmoguler, spelar in och rensar ut varandra samt skriver rasistiska gräsligheter på nätet utan att förlora väljare? Inget annat parti hade fixat detta. Hur, undrar mediesverige frustrerat, kan man fylleköra dag ut och dag in i mötande fil utan att ens få en repa i lacken?
Mitt svar på den frågan är att de som utgör partiets målgrupp har slutat läsa, lyssna och titta på de här nyheterna. Och i den mån de tar del av rapporteringen så litar de inte på den. När SVT lät opinionsinstitutet Novus studera väljarnas förtroende för 2014 års valrapportering stack SD-väljarna ut.
Detta börjar få konsekvenser. Härom veckan rapporterade SVT att SD-nära nyhetssajter som Fria Tider, Avpixlat och Nyheter Idag fick lika stor spridning som SVT och SR i samband med Ikea-morden. Tiden när bloggar bara var irriterande myggor runt mediehusens huvuden känns plötsligt väldigt avlägsen.
Hur blev det så här? En orsak är att även det omvända gäller. SVT och SR fjärmar sig, medvetet eller ej, från stora delar av svenska folket. Inte bara från sverigedemokrater, utan även från borgerliga väljare. På SVT har man helt nyligen anställt vänsterunderhållaren Behrang Miri (som tidigare försökt bannlysa Tintin från Kulturhuset) för att ”arbeta med mångfalden” på SVT. Vi som känner till begreppen vet vad det innebär. Han ska fälla dom över vilka som syns i tv – utifrån hudfärg, inte nyhetsvärde. Han ska agera språkpolis gentemot journalister som uttrycker sig ”fel”.
Kort innan meddelade SVT att identitetsaktivisten Lina Thomsgård, som grundat Rättviseförmedlingen nu anställs som programledare. En rekrytering i samma anda som orsakade den utskällda granskningen av ”vita bolag”.
Detta är inga undantag, utan tvärtom SVT-vardag. När den liberala debattören Johan Norberg gjorde en globaliseringsdokumentär för självaste BBC vägrade SVT visa den. Däremot fick Gina Dirawi, som spridit myter om judar på nätet, nyligen ett eget program om Israel. Även Michael Moore-filmer och insmickrande porträtt av Fidel Castro hamnar i tablån snabbare än någon kan säga ”Granskningsnämnden”. När SVT granskade den svenska apoteksreformen talade reportern om ”riskkapitalister som flockades kring avregleringsgrytorna” och påstod (felaktigt) att apoteken ”satsar på smink i stället för läkemedel”.
På SR är det likadant. Jag har haft mängder av kontakter med dem, i olika yrkesroller, och har aldrig behövt motivera en offentlig utgift. Aldrig fått frågan om ett politiskt förslag inkräktar på det personliga ansvaret. Aldrig fått svara på hur något påverkar företagsklimatet. Däremot har jag oräkneliga gånger tvingats förklara varför inte mer skattepengar satsas. Varför det offentliga inte går in och löser ett givet problem. Jag har bemött kritik från fackligt håll fler gånger än jag kan räkna. Så bekräftas vänsterns perspektiv i vinkel efter vinkel. Inte genom vilka svar som ges, utan genom vilka frågor som ställs.
SD-väljarna har nu röstat med fötterna, och valt sajter som endast med stor möda kan beskrivas som journalistiska. Jag är rädd att borgerliga tittare och lyssnare snart gör samma sak, i protest mot statliga mediehus som riggar sina vinklar mot dem. Och då sitter vi där, i varsin ekokammare där aldrig så goda argument från motståndare inte kan tränga in. Då ökar polariseringen, samtalen blir färre, konflikterna fler och hårdare.
Medierna, särskilt SVT och SR, måste helt enkelt börja skärskåda sig själva. Annars försvinner SD-gänget för evigt ut på nätet och de borgerliga till ett par blå ledarsidor alternativt internationell press, medan SVT och SR uteslutande blir en angelägenhet för Södermalmsvänstern.
Och var ska då alla helt normala nyhetskonsumenter utan förutfattade meningar ta vägen? Wikipedia?
Johan Ingerö, arbetar på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro och har ett förflutet som presschef hos Göran Hägglund (KD)
