Tänk att den dagen kom då människor röstar om man vill att flyktingar ska få bli grannar eller inte. Det gör mig så sorgsen att det är i just min bostadsrättsförening detta nu skett.
Ska jag som är politiker (L) och ofta aktiv i den offentliga debatten verkligen skriva om det som händer där jag bor i mitt privata liv? Jag har vridit och vänt lite på den frågan. Men kommit fram till att jag inte kan låta bli. Det är helt enkelt så att ibland blir det privata en liten, men kanske viktig del av något större.
Och jag tror jag står inför en händelse som för mig definierar vår samtid och gör det synligt att de värderingar jag trodde var så starka inte alls är självklara. Vi har kommit till en punkt när grannar samlas för att rösta om vem som ska få hyra en lägenhet och därmed bli en del av vår samhörighet.
Sakfrågan är inlindad i en massa formalia kring hur lokaler som föreningen har ska användas. Hittills har förstås ingen haft invändningar mot att vi skaffar oss inkomster till föreningen genom att hyra ut lokaler.
Snarare har en och annan ifrågasatt om alla lokaler verkligen används på ett vettigt sätt. Men i praktiken kokar det hela ner till frågan om vi ska upplåta en lokal som hittills använts av vår styrelse för möten som lägenhet för uthyrning, efter en minimal upprustning.
Styrelsens förslag – som de själva har mandat att beslut om - är att genom Stiftelsen Hotellhem i Stockholms, SHIS, låta en flyktingfamilj med barn och uppehållstillstånd bo där. Ekonomiskt är det förstås bara en fördel för föreningen som kan öka intäkterna.
Risken är minimal eftersom det finns trygg och bra organisation som garant. Men några grannar har reagerat och menar att ”det inte är bostadsrättsföreningens sak att bedriva samhälleliga insatser”. Därför har vi nu röstat om flyktingar ska få vara hyresgäster.
Jag bor på Södermalm, Stockholms mest segregerade stadsdel. Här har vi minst andel invandrare i hela staden. Vår självbild är nog en smula självgod. Här ger människor ofta uttryck för tolerans och öppenhet. Men vi är inte en del av den nödvändiga integrationen.
Just min bostadsrättsförening är ovanligt väl lämpad att bidra till förändring och skapa ett bra och välkomnande sammanhang för några som är rätt nya i Sverige och inte har så stort kontaktnät. Här finns en kollektivhusförening för den som vill där vi lagar och äter middagar tillsammans och andra sociala aktiviteter av lust och glädje. Här finns också många fantastiska människor som med generositet och öppenhet gärna sträcker ut en hand till den som behöver det.
Och inte minst har vi en lokal tillgänglig som kan funka för boende under en tid. Men nu har vi alltså röstat om en flyktingfamilj ska få bo här.
Jag vill att Sverige ska ha en human flyktingpolitik. Jag förstår att samhället i vissa delar blir pressat som en följd av att många söker sig hit. Jag är dock övertygad om att vi kan klara att hantera situationen. Men det kräver ansträngningar från samhällets olika myndigheter, sjukvården, skolan, socialtjänsten. Och det kräver av oss som människor att vi också bidrar på de sätt vi kan. Många har bidragit med pengar och kläder och gjort insatser i frivilligorganisationerna. Min bostadsrättsförening har möjlighet att bidra med tak över huvudet och i gengäld får vi hyresintäkter. En vinna-vinnasituation! Ändå är detta kontroversiellt.
Jag kan inte skaka av mig olustkänslan. Tankarna drar i väg till februari ett annat år, 1939. Då hölls det så kallade Bollhusmötet i Uppsala där unga studenter samlades och röstade om tio judiska akademiker som flytt från Tyskland borde tas emot i Sverige.
Nej-sidan vann eftersom studenterna oroade sig för att de skulle hota deras framtida arbetsmarknad och man formulerade en protest mot de judiska flyktingarna. Man kan säkert invända mot parallellen till det möte som kommer att hållas i veckan i min bostadsrättsförening. Ödet som drabbade de judar som då inte skulle få komma till Sverige var undergång, det vet vi nu. Den familj vars bostadssituation ligger i våra händer kan förmodligen drabbas av längre, kanske nedbrytande, väntan på att hitta en annan bostad och att få starta sitt nya liv i Sverige på riktigt. Men för mig är liknelsen relevant. Ska vi verkligen ta oss rätten att samlas på stormöten och rösta om andra individers chanser till en ljusare framtid.
Den här gången slutade det väl. En stor majoritet röstade för att en familj ska få flytta in. Vi ger några människor en fast punkt och kanske en färdriktning in i det svenska samhället. Det blir vårt lilla bidrag till integrationen. Men olustkänslan sitter kvar. Tänk att vi tog oss rätten att samlas på stormöte och rösta om våra nya grannar.
Det gör mig sorgsen.
Anna Starbrink
Medlem i bostadsrättsförening
Landstingsråd (L)
