Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Att straffa barnen gör dem egoistiska

Petra Krantz Lindgren. Foto: Privat.
Foto: Ale Ventura / 6PA/MAXPPP MAXPPP

Straff hjälper inte barn att utveckla omsorg om andra människors behov. Det lär barn att tänka på vad som är bäst för dem själva, skriver författaren Petra Krantz Lindgren. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

”Men måste vi inte lära barn att deras handlingar får konsekvenser?" Jag möts ofta av frågan när jag berättar att jag är emot att straffa barn som beter sig på oönskade sätt.

Föreställningen att vi bör straffa barn - eller ”ge logiska konsekvenser”, som det ibland förskönande benämns - för att lära dem att deras beteenden får följder, kan i förstone låta förnuftig. Den bygger dock på ett tankefel.  

Att straffa barn lär dem ingenting om vilka konsekvenser deras handlingar får för andra människor. Däremot lär det dem en hel del om konsekvenserna för dem själva.

Är det verkligen ett fokus vi vill uppmuntra? Självcentrering och egenintresse? Är det inte just sådana värderingar som visar sig när fackpampar bekostar vidlyftiga middagar med medlemmarnas pengar och när miljardärer startar bolag i Panama för att slippa betala skatt?

När mitt barn får syn på en chokladkaka i ett annat barns skolväska vill jag inte att hon skall beräkna risken för upptäckt om hon stjäl den eller fundera på om det är värt att ta straffet. Jag vill att hon skall tänka på vilka konsekvenser det får för det andra barnet om hon tar chokladen och reflektera över hur hon vill att de som är i skolan skall ha det tillsammans. Därför är det viktigt att jag inte lärt henne tänka först och främst på sig själv.

 

LÄS MER: Jobbet är inte viktigare än era barn

 

”Men om man inte straffar barn lär de sig att det går att komma undan med dåligt beteende!” Invändningen ger uttryck för en dyster barnsyn. Är det för att undvika straff som barn beter sig bra? Och är det för att de inte vet att de kan bli straffade, eller för att straffet inte är hårt nog, som de knuffas, fuskar på prov och ljuger?

Jag tänker på mina egna beteenden. Det händer att jag snäser, kallar andra för ”idiot” och smäller i dörrar. Varje gång beror det på att jag känner mig överväldigad och just då inte kan hantera mina känslor på ett bättre sätt. Tänk om det är likadant för barnen. Om de helt enkelt inte förmår bättre, när de gör sådant som de vet är fel. På vilket sätt hjälper straff i så fall?

”Så om mitt barn kallar mig ’idiot’ eller slår sin syster, skall jag inte göra någonting då, menar du?” Jag blir både ledsen och frustrerad när jag får den här frågan. Låt det inte vara så illa att vuxna människor på allvar tror att det bara finns två alternativ: att straffa eller att inte göra något alls.

 

LÄS MER: Till alla egoistiska, separerade föräldrar


Barns grundinställning är, lika lite som din och min, att bete sig dåligt. Ibland vet de inte eller har glömt vilket som är det önskade beteendet. Då behövs inga straff. Information och påminnelser räcker. Ibland är de överväldigade av starka känslor. Ibland ser de inte hur de kan göra som den vuxne önskar utan att ge för stort avkall på sina egna behov. Då hjälper inga straff. Stöd och vägledning är bättre. Ibland är syftet med reglerna svårt att förstå för barnen.

Varför får man inte ha keps i skolan? Och vad är problemet med att sitta snett på stolen? Också i dessa lägen är straff olämpliga. För trots att barn långt ifrån alltid har lust att följa vuxnas regler, är de ändå ofta villiga att göra just det – om de har tillit till att de vuxna, i grund och botten, vill dem väl.

Det är väldigt svårt att utveckla sådan tillit till en person som straffar. Tvärtom resulterar straff i att barns tillit och samarbetsvilja minskar, vilket många vuxna tyvärr, helt felaktigt, tar till intäkt för att det behövs ännu mer straff. Vad som behövs i stället? Att de vuxna tar ansvar för relationens kvalitet, intresserar sig för och respekterar barnets perspektiv, berättar om egna och andra människors behov och känslor och söker sätt att mötas.

Straff hjälper inte barn att utveckla omsorg om andra människors behov. Straff lär barn att tänka på vad som är bäst för dem själva. Stor skillnad, eller hur?

 

Petra Krantz Lindgren

Beteendevetare och författare till boken "Med känsla för barns självkänsla"

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!