Låt mig börja med att kasta ut en fråga: kan någon nämna ett land där folkvalda politiker förväntas avstå från att förhandla och lägga fram förslag i sitt parlament?
På fredag samlas Moderaterna till sitt Sverigemöte, en stor konferens för partiets förtroende- och folkvalda på alla nivåer.
Inför detta föreslog Moderata ungdomsförbundets ordförande Rasmus Törnblom att alliansen borde förhandla fram gemensamma förslag till ny bostads- och jobbpolitik, och försöka få igenom dem i riksdagen. Detta tycks i vissa kretsar ha tolkats som att Törnblom önskar halstra kattungar över sakta eld.
Och denna gång kom fördömandena inte enbart från de tidigare S-tjänstemännen på Aftonbladets ledarsida, utan även från Törnbloms tidigare Muf-kollega Bodil Sidén som på affektfabriken Twitter kom snubblande nära att anklaga Törnblom för att söka stöd från nazister.
Det hela är tyvärr en rätt god sammanfattning av Sveriges alltmer urspårade politiska samtal. I stället för konkreta diskussioner om politiska problem serveras vi ett slags "House of Cards-drama" i realtid, fast med betydligt sämre skådisar.
Och medan dramat pågår blinkar det allt mer frenetiskt från våra ekonomiska varningslampor:
Finanspolitiska rådet sågar regeringens hantering av vår gemensamma kassakista. Vårt strukturella sparande försämras.
Regeringens skattehöjningar har som väntat visat sig skadliga. Till exempel beräknar Finanspolitiska rådet att den marginalskattehöjning som skulle inbringa 2,8 miljarder kronor i stället leder till ett minus på en halv miljard. Det motsvarar 3000 jobb som inte längre utförs.
Tillväxten är visserligen hög, men inte i förhållande till befolkningsökningen. Räknar man även in den går vi mot nolltillväxt per person.
Kommunerna står redan i dag inför stora ekonomiska problem och ökande press på förskolor, skolor, äldreboenden och socialtjänst. Och då har kommunerna inte ens börjat överta ansvaret för de många människor som sökte asyl i Sverige förra året.
Det råder bostadsbrist i 250 av landets 290 kommuner. Enligt Boverket måste 700 000 bostäder byggas under de kommande tio åren, bara för att hålla jämna steg med befolkningen. Det är nästan dubbelt så många som i dag. I detta läge har Sverige just förlorat sin bostadsminister, som uppenbarligen hade sitt engagemang på annat håll.
De enkla jobb som nästan alla inser är centrala för integrationen hotas. Tusentals företag har slutat erbjuda RUT- och ROT-tjänster, sedan regeringen började angripa avdragen. Samtidigt blir villkoren svårare för just de välfärdsföretag Sverige så väl behöver.
Man ska passa sig för att bli för dyster. Sverige är sannerligen inget u-land, och inte ens den här regeringen kan på bara några år helt föröda en så i grunden stark ekonomi. Men vi står ändå inför stora problem, problem som kommer växa om inget görs.
Ändå är just ”gör inget” det råd som alliansen får, även från många av sina anhängare. De fyra partierna och deras 142 riksdagsledamöter (grundarvode: 62 400 kronor/månad) ska sitta still och hoppas att den taktiken vinner väljarnas gunst hösten 2018. Det är en rätt vågad taktik.
Naturligtvis måste allianspartierna börja förhandla fram gemensamma positioner och pröva stödet för dem i riksdagen. Det kan sluta i en återvändsgränd, det kan sluta med att voteringarna vinns med hjälp av SD eller med att regeringen kryper till förhandlingsbordet.
Eftersom det inte längre finns någon naturlig riksdagsmajoritet kan vi inte veta vilket det blir.
Men alla siffror pekar på att det måste göras. Samhällsdebatten måste komma ut ur puberteten och de borgerliga partierna måste komma hem från semestern.
Och jag vågar lova att svaret på min inledande fråga är: Nej.
Johan Ingerö
Ansvarig för välfärdsfrågor, Timbro
