DEBATT. Att invadera Ukraina var inte Putins primära avsikt i det utrikespolitiska spel han bedrivit sedan något år tillbaka. Den truppsammandragning kring Ukrainas gränser som föregick det invasionsförsök han nu inlett var i stället främst avsett som ett skrämskott i syfte att få Nato och/eller Ukraina att ge efter för de långtgående krav Putin redan ställt eller avsåg att ställa.
Han gjorde emellertid en grov missbedömning när han trodde att han skulle kunna förmå någondera parten till eftergifter. Skrämskottet var därtill onödigt. Putin hade med all sannolikhet åstadkommit lika stor skrämseleffekt bara genom att i mer eller mindre förtäckta ordalag tala om att ta saken i egna händer om inte hans krav tillgodosågs. Till yttermera visso formar sig skrämskottet nu till ett direkt skott i foten på det invasionsförsök han gett sig på sedan hans ursprungliga planer slagit slint.
Allt annat än optimal uppladdning
De faktagrunder på vilka dessa slutsatser låter sig dras är bokstavligen iögonenfallande men har trots det inte fått den uppmärksamhet de analytiskt förtjänar. För det första har truppsammandragningen vid Ukrainas gränser pågått under mycket lång tid. Den påbörjades i själva verket redan för omkring ett år sedan för att sedan återupptas med förnyad styrka från oktober och framåt. För det andra har uppladdningen också av allt att döma skett i helt öppen dager, utan några som helst försök att dölja de militära styrkornas omfattning, beskaffenhet, utrustning, aktivitet eller placering.
Båda dessa omständigheter är sett ur angriparens perspektiv allt annat än optimala. Den som har för avsikt att gå till anfall har alla skäl att genomföra uppladdningen så snabbt och så dolt som möjligt för att därigenom maximera överraskningseffekt och osäkerhet hos motparten.
Annan strategi i Georgien och Krim
Så har Putin också i huvudsak agerat vid de militära operationer han tidigare företagit, exempelvis den i Georgien 2008 och dem på Krim och i Donbassområdet 2014. I enlighet med den tradition av så kallad ”maskirovka” som rysk och sovjetisk militär framgångsrikt tillämpat sedan ett århundrande tillbaka dök ”de små gröna männen” snabbt och oväntat upp på Krim, därtill utan nationalitetsbeteckningar för att maximera osäkerheten om vad det var fråga om.
Det hade också med all säkerhet varit möjligt för Putin att även denna gång agera väsentligt snabbare och mer maskerat än han nu gjort. Det finns inte oväntat gott om reguljära militärbaser relativt nära Rysslands västgräns dit trupper snabbt kunnat dras samman och göras marschklara och stridsberedda utan att väcka så mycket uppmärksamhet.
En väsentlig del av truppstyrkorna hade inte heller behövt stå precis vid gränsen när invasionen inleddes. Den har i vanlig ordning påbörjats med så kallad förbekämpning i form av flygangrepp samt markbaserad beskjutning med missiler och artilleri och en stor del av markstridskrafterna hade kunnat föras fram i utgångsställning först under detta förbekämpningsskede.
Putin litar inte på sina närmaste
Den gångna veckans händelser bestyrker i allt väsentligt de slutsatser jag inledningsvis presenterat. Det tevesända möte i Rysslands säkerhetsråd som vi kunde bevittna den 21 februari hade säkert som främsta avsikt att tvinga de främsta makthavarna runt Putin att offentligen ta medansvar för hans rättsvidriga handlande. Men mötet bekräftade samtidigt bilden av en Putin som inte litar ens på sina närmaste och heller inte tål att bli motsagd av någon av dem.
”Govorite prjamo!” (tala klarspråk) tillrättavisade Putin gång på gång med ett hånflin dem som tvekade eller stakade sig, däribland främst Narysjkin, chef för den externa underrättelsetjänsten (SVR), men även premiärminister Misjustin och utrikesminister Lavrov. Att Putin gör allvarliga felbedömningar när han som nu uppenbarligen omger sig med en grupp ja-sägare som vare sig vågar eller tillåts säga emot honom är knappast ägnat att förvåna.
Det märkliga tv-talet
Det timslånga tevesända tal som Putin levererade senare under dagen i syfte att försvara sitt beslut att erkänna de ukrainska ”utbrytarrepublikerna” Donetsk och Luhansk som självständiga stater var tillika obalanserat och illa disponerat med tanke på ändamålet. Som väntat var talet fullt av oförsvarliga utelämnanden, halvsanningar och rena lögner. Men överraskande nog ägnade Putin mycket tid åt en ingående historielektion om bland annat Sovjetunionens sönderfall och den ukrainska statsbildningen som säkert gick över huvudet på de flesta i hans tilltänkta publik. Talet gav mest intryck av att vara en uppsättning hoprafsade tankar i syfte att ge Putin utlopp åt sin frustration snarare än ett noga övervägt försök att leverera effektiv propaganda i en kritisk situation.
Putin drabbas nu obönhörligen av de avsevärda nackdelar hans öppna och utdragna skrämskott medfört. Ukraina har alls inte tagits på sängen.
Att erkänna de båda ukrainska ”utbrytarrepublikerna” som självständiga stater är något som varit på förslag i Ryssland alltsedan den ryska invasionen av området inleddes för snart åtta år sedan. Men att beslutet om erkännande kom just nu beror självfallet på att det ger Putin möjlighet att plötsligt framställa ukrainsk militär som angripare trots att de står på egen mark samt porträttera invasionsförsöket som ett sätt att bistå de två nya stater han trollat fram ur rockärmen.
Ukraina kunde förbereda sig på bästa sätt
Att invasionen inleddes några dagar senare var därför helt i linje med förväntningarna. Men Putin drabbas nu obönhörligen av de avsevärda nackdelar hans öppna och utdragna skrämskott medfört. Ukraina har alls inte tagits på sängen utan tvärtom fått möjlighet att förbereda sitt försvar på bästa sätt och därtill hunnit förstärka det genom såväl egna ansträngningar som hjälp utifrån. Den ukrainska befolkningens försvarsvilja har också med all säkerhet hunnit stärkas och tar sig redan uttryck i förberedelser för att vid behov övergå till någon form av gerillakrig. Inte heller västvärlden har tagits med överraskning utan förhållandevis snabbt och resolut vidtagit en rad åtgärder som motverkar Putins syften och främjar Ukrainas.
Tyvärr utgör inget av det ovan sagda någon garanti för att det Ukraina som nu kämpar för sitt liv går segrande ur striden, än mindre för att kriget eller den konflikt det kan mynna ut i snart är över. Putin har i viktiga avseenden misslyckats. Men hans misslyckande kan dessvärre tänkas ge upphov till desperata åtgärder till stor skada inte bara för honom själv och Ryssland utan också andra.
Av Anders Westholm
Professor emeritus i statskunskap, Uppsala universitet
