Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Att få barn har inte gjort mig lyckligare

Cissi Wallin (på bilden tillsammans med sin son) skriver att hon inte blev en lyckligare person av att få barn – och att hon vill ha ett samhälle där det är okej att känna så. Foto: Privat
Cissi Wallin (på bilden tillsammans med sin son) skriver att hon inte blev en lyckligare person av att få barn – och att hon vill ha ett samhälle där det är okej att känna så. Foto: Privat

Att få småbarn har inte gjort mig lyckligare och det känns heller inte som meningen med livet.

Det är ingen slump att många nyblivna föräldrar hamnar i såväl depressioner som relationskriser.

Jag vill ha ett samhällsklimat där även de fulare känslorna får plats, skriver medieprofilen Cissi Wallin.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Är det okej att inte känna sig lyckligare efter att man fått barn? Att inte se barn som meningen med livet? En ny studie från två amerikanska sociologer visar att småbarnsåren kan ha en stark negativ inverkan på känslor av lycka och tillfredställelse överlag. Många kan till och med uppleva att få barn som värre än tanken på om ens partner skulle dö.

Ändå är lyckohetsen bland nyblivna föräldrar total. Det slog mig redan på BB. Hur alla abnormt trötta och omtumlade par försökte hålla "ångan" uppe. Hur jag bara ville sova och låta någon annan ta vår skrikande bäbis några timmar, helst halva dygnet. Hur skamligt det kändes. Det kommer ingen prövotid med barn. Ingen mjukstart. Skulle det förtydligandet bli ännu mer normaliserat från typ mödravårdens håll skulle nog fler känna sig lite mindre tagna på sängen av alla "fula" tankar.

 

Missförstå mig rätt. Min son är fantastisk. Hade aldrig i livet velat ha honom ogjord, så att säga. Men att påstå att hans ankomst är total lycka, meningen med mitt liv är att ljuga. För i min värld är det varken lycka eller meningsfullhet att vara ständigt skittrött.

Att i stort sett oavbrutet sätta sig själv och de allra mest basala av sina behov åt sidan. Att leva med en gnagande oro, kolla att han andas... I perioder knappt ha ork att ta i sin partner. Att ens prata om annat än bäbisgrejer. Det är ingen slump att många, många nyblivna föräldrar hamnar i såväl depressioner som relationskriser. Vi förväntas bara kunna klara av föräldraskapet.

Vi lever i en tid då det inte längre "krävs en by för att ta hand om ett barn" utan där två vårdnadshavare ska dra hela lasset det första året, innanför stängda dörrar. Och skämmes på hen som yppar ett olyckligt ord. Att vara mamma- eller pappaledig ska ju vara ljuvligt och härligt! "Varför skaffade du ens barn om du inte lyckas känna så?". Jo, det är en fråga jag fått vid flertalet tillfällen. Är det en berättigad fråga till 999 av 1000 föräldrar? Jag tror inte det.

 

Barn är ljuvliga OCH oerhört krävande. Att gå från två till tre (eller fler) är betydligt mer än bara efterlängtat myspys. Flertalet studier bekräftar hur skadligt det är med sömnbrist. Hur våra hjärnor tar stryk av kontinuerlig stress. Ändå får föräldrar, främst mammor onda ögat om de sätter sin ettåring på förskola. Och när ungen väl går där förväntas man hämta senast klockan 15. Annars är man tydligen, i vissa ögon en sorgligt självcentrerad karriärist som "kanske inte borde skaffat barn".

Att många föräldrar låter kunniga pedagoger ha hand om ens avkomma några timmar dagligen, eller i veckan kan vara ett sätt att undvika total kollaps... Det glöms tydligen bort i all moralism kring hur en bra och redig förälder ska bete sig. Tvärtom tycker jag vi svenskar ska vara otroligt stolta över vår barnomsorg! Den som möjliggjort en historisk revolution för kvinnor som vill mer än bara vara hemma med barn under flera år.

Min son har hittills gjort mig till en bättre person. En mer lyhörd och – tro det eller ej – ödmjuk människa. Men att få småbarn har inte gjort mig lyckligare, och känns inte heller som meningen med mitt liv. Det kommer kanske sen, de där känslorna. När de här första åren av ständig sömnbrist och kräkfläckar på tröjan är förbi. Tills dess tänker jag ta mig friheten att uttrycka negativa känslor om tillvaron, samt nyansera den rosafluffiga illusionen om föräldraskap. Jag vill ha ett samhällsklimat där även de fulare känslorna får plats.

 

Cissi Wallin, medieprofil och småbarnsmamma.