Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Att det går att leva lyxliv på bidrag är en lögn

Charles Lang, socialsekreterare. Foto: Privat
Foto: LEIF R JANSSON / TT

Den levnadsstandard som ekonomiskt bistånd möjliggör är inte chill. Tvärtom. Ekonomiskt bistånd är fattigdom, skriver socialsekreteraren Charles Lang. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Det råder i dag en vida spridd uppfattning om att det går att leva lyxliv på bidrag i Sverige. Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra gav uttryck för detta under sitt partiledartal i Almedalen i söndags. Även många av mina vänner och bekanta tycks dela denna uppfattning.

Problemet? Det är en stor lögn.

Jag arbetar med att bedöma människors rätt till ekonomiskt bistånd (det som tidigare hette socialbidrag). Först och främst: för att man ens ska kunna bli beviljad ekonomiskt bistånd måste man göra sig av med alla sina realiserbara tillgångar: sin bil, sitt hus, sina barns sparkonton, ja, allt som kan inbringa lite stålar till kassan. När man väl är helt uttömd och inte har en spänn kvar på kontot kan man ansöka om ekonomiskt bistånd. Och om du får det beviljat får du ut cirka 3 900 kronor efter en skälig hyra, busskort, hemförsäkring (bas) och el, som även den måste vara skälig.

 

LÄS MER: Få vet hur dyrt det är att vara fattig

 

3 900 kronor kanske låter helt okej, men då måste du ha i beaktande att varken bredband eller mobilräkning ingår i summan. När detta väl är betalt har du drygt 3 000 kronor kvar. 3 000 kronor som ska täcka samtliga måltider, kläder, klippning, nöjen och oväntade utgifter under en månads tid. Det är dryga hundralappen per dag. Pengar du måste ansöka om på nytt varje månad, och som du kan få avslag på om du inte står till arbetsmarknadens fulla förfogande. Detta innebär att du måste vara beredd på att ta vilket jobb som helst. Och om du nu skulle tjäna in en tusenlapp på sidan eller få en liten swish-donation av din mamma så dras det av direkt från bidraget.

Att kunna höja standarden och behålla bidraget blir i stort sett bara möjligt om man jobbar svart eller säljer knark, något som allt för många känner sig tvungna till i dag.

 

LÄS MER: Jag är fattig, inte en dålig människa 

 

Och vilka är det som får dessa bidrag? Är det lata människor? Lyxsökare? Nej. Jag skulle säga att de allra flesta är personer som är så pass sjuka att de inte kan arbeta, men inte är tillräckligt sjuka för att erhålla sjukersättning, vilket är närmast omöjligt att få. Inom denna kategori räknar jag till exempel de som lider av svår posttraumatisk stress, grava neuropsykiatriska funktionshinder, hallucinationer och återkommande fysiska smärtor. Andra stora grupper är missbrukare, oftast amfetaminister, men även en del blandmissbrukare, och språksvaga. 

Att det finns massvis med människor som helt enkelt inte vill jobba och som i stället chillar på bidrag är en myt. Det förekommer säkert i något extremt undantagsfall, men tro mig, den levnadsstandard som ekonomiskt bistånd möjliggör är inte chill. Tvärtom. Ekonomiskt bistånd är fattigdom. Och i det långa loppet inte värdigt någon.

 

Charles Lang

Socialsekreterare

Den här texten har tidigare publicerats på skribentens facebooksida.