Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Arbetsgivarna ratar den äldre arbetskraften

Elisabet Höglund.
Marianne Rundström.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Claes Elfsberg.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

När politikerna säger att folk ska arbeta mera men arbetsgivarna inte vill ha oss kvar, då undrar jag var logiken finns, skriver Elisabet Höglund. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Häromdagen meddelade SVT:s kända och omtyckta programledare Marianne Rundström att hon har sagt upp sig från SVT. Marianne är 66 år och skulle ha sorterats bort när SVT till hösten lägger ner ”Gomorron Sverige” och lanserar ett helt nytt morgonprogram med idel unga programledare.

Själv har jag kämpat mot åldersdiskriminering i många år, hela tiden förgäves. Som före detta SVT-medarbetare under tjugofem år har jag exakt samma erfarenheter som Marianne. Jag fick beskedet av mina chefer när jag inte ens hade fyllt sextio år att jag inte skulle räkna med att få ett arbete som till exempel programledare. Bort med allt gammalt skräp från rutan. In med unga fräscha stjärnor. Jag kände mig tidigt ”för gammal” och gjorde själv 2008 samma sak som Marianne Rundström gör nu.

Det som händer på SVT just nu är belysande. Jag trodde för någon tid sen att åldersfascismen var på väg bort, att arbetsgivarna återigen hade börjat värdesätta kunskap, erfarenhet och trygghet. Så är det uppenbarligen inte.


LÄS MER: Vi måste ändra synen på äldre i Sverige 


Den svenska åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden är obegriplig – inte minst av nationalekonomiska skäl. I dag ser vi hur det ofta beskrivna ”robusta” pensionssystemet mer och mer gröps ur. Denna ”robusthet” är ett politiskt bedrägeri. De pensioner som de äldre hade räknat med efter ett helt arbetslivs insamlade pensionspoäng har ”bitt en tumme”. I dag är vi alla, inklusive jag själv, mer eller mindre fattigpensionärer trots att vi tjänade bra under vårt yrkesaktiva liv. 

Samtidigt som pensionssystemet har havererat har pensionsåldern höjts från tidigare 65 till 67 år. Det talas i politiska sammanhang om ytterligare höjning, kanske upp till 69 år. Detta beror helt enkelt på att staten inte längre har råd att låta folk gå i pension. Därför måste vi jobba längre. Men hur ska vi kunna göra det när arbetsmarknaden inte längre står till vårt förfogande? Arbetsgivarna ratar den äldre arbetskraften. De vill inte ha oss därför att de tror att vi inte klarar av jobbet. Länge sades det att de äldre inte klarar av att anpassa sig efter den nya tekniken. Struntprat, säger jag. Arbetsgivarna ansåg också att de äldre är sjukare och borta från jobbet oftare än de unga. Detta är också struntprat. Vi äldre har lägre sjukskrivningstal. Vi blir mer sällan utbrända. Vi är inte föräldralediga. Vi är inte borta från jobbet på grund av vård av sjukt barn. Vi är friskare och betydligt mer produktiva än de yngre på arbetsmarknaden. 


LÄS MER: Varför ska en födelsedag utgöra gränsen för arbetslivet


När politikerna säger att folk ska arbeta mera men arbetsgivarna inte vill ha oss kvar oss eller anställa oss äldre, då undrar jag var logiken finns. När jag slutade på SVT 2008 och blev frilansjournalist, var jag bättre på mitt jobb än jag någonsin varit. Jag var mer produktiv. Jag kunde mer. Jag visste mer. Jag jobbade snabbare och hårdare än tidigare. Jag behärskade den nya tekniken bättre än de yngre. Jag var mera respekterad av min omgivning än tidigare. Ändå kände jag mig tvungen att sluta på SVT. Jag stötte min panna blodig där. Jag orkade inte längre.

Det är alltså inte sant att man är en sämre arbetskraft om man har fått några år på nacken. Det är precis tvärtom. Vi äldre är bättre än någonsin. När ska arbetsmarknaden och arbetsgivarna förstå detta?


Elisabet Höglund

Tidigare SVT-anställd, frilansjournalist, författare