DEBATT. Patienten hade under loppet av ett par veckor hotat och misshandlat tre läkare. Vid det senaste tillfället, när mannen hade tagit ett strypgrepp och slagit en läkare i ansiktet, blev situationen så akut att man var tvungen att lägga patienten i bälte för att skydda både personal och medpatienter. Personalen larmade polis som kom till avdelningen.
Så hände det som nästan blivit en rutin, poliserna vände i dörren med orden: ”Ni verkar ju ha situationen under kontroll” och gick därifrån. Trots tilltagande våld och hot mot sjukvårdspersonal tas inte problemet på tillräckligt stort allvar. I en färsk enkät från Läkarförbundet uppger 30 procent av nästan 2 700 läkare att de under det senaste året varit utsatta för hot eller våld från patienter.
Kravallerna i Trollhättan
Samma dag som jag informeras om misshandeln och polisens agerande på sjukhuset, råkar jag se ett klipp från kravallerna i Trollhättan. Frilansjournalisten Joakim Lamotte – vars arbetsmetod det finns all anledning att ställa sig mycket tveksam till – har rest till området Kronogården där ungdomsgäng skjutit raketer och utsatt poliser för stenkastning. Stämningen är hotfull, Lamotte blir slagen och bestulen på sin kamerautrustning. Gänget vill att journalisten ska lämna området som man betraktar som ”sitt” och könsorden viner i luften.
Rädslan kan leda till passivitet, uppgivenhet och en tillvänjning, att kravaller och dödsskjutningar uppfattas som en del av den nya vardagen
Jag tittar på klippen och känner mig mer och mer illa till mods. Det är smärtsamt att se Lamottes skakiga filmdokumentation från ett av många så kallade utsatta områden i Sverige. Men det är inte bara angreppen på frilansjournalisten eller invektiv som ”horunge” eller ”fitta” från gänget som får mig att känna uppgivenhet och sorg. Det är även polisens passivitet.
Är det rädsla vi ser?
Jag har under långa perioder under mitt yrkesliv jobbat med polisen och vet att de försöker göra sitt bästa, ofta under mycket svåra omständigheter. Jag har också hört många vittnesmål från poliser som berättat om en arbetssituation som de upplever som hopplös och om en polisledning som de anser tappat greppet om verkligheten. Man känner sig övergiven och missförstådd.
När jag tittar på filmklippet från Kronogården och ser de handfallna poliserna, slår mig plötsligt en tanke. Kan det vara så att poliserna är rädda, att de inte vågar ingripa? Har det yttre befälet beslutat att en lågaffektiv metod ska tillämpas även denna gång? Jag hör en polisman halvhjärtat uppmana män utan impulskontroll att ”backa lite” men det känns mer som om polisen själv vill backa, helst så långt bort från Trollhättan som möjligt.
Brister det i polisledningen eller utbildningen?
Om poliser i allt högre utsträckning känner sig rädda för att ingripa under kravaller där folk misshandlas, bilar bränns och till och med poliserna själva utsätts för stenkastning och raketer, kan man fråga sig om någonting viktigt missats under själva polisutbildningen. Är den för teoretisk och för lite inriktad på det vardagligt handfasta polisarbetet på fältet? Eller handlar det främst om bristande kompetens hos polisledningen och de politiskt ansvariga?
Jag vet inte. Men jag noterar passiviteten varje gång det bränns bilar, kastas bangers eller stenar. Om polisen är rädd så förstår jag och delar deras rädsla. Och i så fall kan skulden aldrig läggas på den enskilde polisen.
Rädsla bäddar för felaktiga beslut
Själv är jag rädd när jag läser att den senaste nationella trygghetsundersökningen, (NTU), visar på nya rekordnivåer av både självrapporterad utsatthet för olika typer av brott och anmälda brott. Rädsla bäddar inte bara för ogenomtänkta och felaktiga beslut. Den kan också leda till passivitet, uppgivenhet och en tillvänjning, att kravaller och dödsskjutningar uppfattas som en del av den nya vardagen.
Just när jag skrivit klart denna artikel når mig nyheten att både väktare och ordningsvakter stoppas från att patrullera på Kronogården på grund av oroligheterna.
Man är för rädd helt enkelt.
Av Stefan Krakowski
Överläkare, författare och skribent
Aktuell med boken ”I psykiatrins tjänst – en svensk läkares memoarer”
