Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Är min sjuka mamma ett "enkelt jobb"?

Jessica Stegrud.
Jessica och hennes mamma.

Jag tänker på alla de vårdare, hemtjänstpersonal och undersköterskor jag stött på de senaste åren. Att reducera dessa yrkeskategorier till en subventionerad arbetsmarknadsåtgärd är inte värdigt, skriver Jessica Stegrud.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag sätter handen på handtaget, tar ett djupt andetag och trycker till. Dörren öppnas och andäktigt tar jag steget över tröskeln. Får syn på henne. Hon sitter vid ena fönstret, i bortre änden av dagrummet. Några solstrålar letar sig in igenom fönstret och lyser upp hennes numera gråsprängda, spröda hjässa. Allt är lugnt och stilla.

Jag går fram till henne, sjunker ner på en stol bredvid och lägger försiktigt handen på hennes arm. Hon sitter i sin specialanpassade rullstol, med nackställning, mjuk vaddering och bälte.

 Hon kan inte längre röra sig men jag ser att hon försöker vrida lite på nacken och jag böjer mig fram för att möta hennes blick. De förr så klart lysande, blå ögonen är numera blekt grå och det annars så livliga är förbytt mot en lite dåsig tomhet.

Hon ser på mig, blinkar till några gånger och sedan kommer de. Tårarna. De förbannade tårarna. Sakta lämnar de ögonvrån och glider ner på kinden. Det är som om det är det allra sista hon har att kommunicera med och jag läser in allt i dem. Ångest. Förtvivlan. Rädsla. Längtan. Och medan min egen flod av tårar överrumplar mig försöker jag luta mig framåt och krama henne. Skulle vilja hålla om henne som ett litet barn. Säga att hon inte behöver vara rädd. Säga att jag finns där och att hon snart kommer få somna in och lämna detta fängelse. Men det går inte. Den otympliga stolen med alla stöd och ställningar är i vägen. Jag sätter mig igen.

Låter tårarna rinna, hulkar så dämpat jag kan och kramar hårt hennes hand. Älskade mamma.


LÄS MER: Räkna med att ta hand om era gamla föräldrar

 

Min älskade mamma har inte lång tid kvar. Sedan flera år lider hon av alzheimer och nu börjar det närma sig slutet på en lång och i många avseenden svår och smärtsam resa. En resa kantad av kärlek men också förtvivlan och maktlöshet. En resa med ett givet och obarmhärtigt slut.

Undersköterskan Sara kommer fram till oss. Vant och varmt klappar hon mamma på kinden. Ser att mamma behöver dricka och på ett ytterst fint och inkännande sätt fuktar hon hennes läppar och får henne att svälja en klunk vatten.

Sara tittar på mig. Säger att det i dag trots allt är en bra dag och att de brukar spela Evert Taube ”för det tycker din mamma om”. Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på det fantastiska arbete som Sara utför dagligen. Hennes engagemang, kunskaper och sätt att kommunicera med mamma imponerar på mig.

Precis innan jag skall gå berättar Sara att hon slutar om några veckor. Hon ska plugga vidare till socionom eftersom det är så dåligt betalt och slitigt – både psykiskt och fysiskt – att arbeta inom äldrevården. Det är lätt att bli utbränd. "Men du behöver inte oroa dig – om några veckor ska vi få in några nya praktikanter, så det kommer ordna sig”. Min tacksamhet är nu plötsligt ersatt av oro. Vem eller vilka kommer härnäst?

 

LÄS MER: Det enda mormor vill ha är en boendeplats

 

Jag minns med rysningar en gång då jag fann mamma förtvivlad, skrikandes i sitt eget sovrum: ”jag fattar inte, jag fattar inte”. Några meter ifrån henne stod en kvinna från hemtjänsten. En kvinna som med gäll röst och knapphändig svenska försökte övertala mamma att kliva in i duschen. Kvinnan försökte göra sitt jobb men mamma var arg och förtvivlad. Hon förstod inte vad kvinnan menade och kände sig uppenbart trängd och otrygg. Så otroligt utlämnande.

Jag tänker på alla de vårdare, hemtjänstpersonal och undersköterskor jag stött på de senaste åren. Många outbildade. Många underbetalda. En del helt fantastiska människor. Andra som borde ha valt en annan bana. Det jag med min erfarenhet kan konstatera är att det inte är något enkelt jobb att ta hand om alzheimerpatienter. Det kräver kunskap, tålamod, känsla för nyanser och inte minst förmåga att kommunicera.

Att reducera dessa yrkeskategorier till en subventionerad arbetsmarknadsåtgärd är inte värdigt. De förtjänar mer. Liksom våra gamla - inte minst i livets slutskede.

Funderar på alla de enkla och okvalificerade arbeten som regeringen vill skapa inom vården. Finns de verkligen? Är min älskade mamma verkligen ett enkelt jobb?

 

Jessica Stegrud

Ekonom

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!