Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Är det Paolo Roberto som står i vägen för fortsatt kvinnofrid?

Mustafa Panshiri. Foto: Privat.
Paolo Roberto. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Gudrun Schyman (Fi). Foto: GEJO FOTO, SWEDEN

När vänstern sätts under press om synen på hedersvåld har man ofta standardfrasen ”vi bekämpar kvinnoförtryck överallt”. Det är ett svar som låter fint men stannar där, skriver Mustafa Panshiri.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Det senaste året, sedan min uppsägning från polisen, har jag nu hunnit besöka 92 kommuner och träffat tusentals ensamkommande ungdomar och aktörer kring dem. Måndag till fredag har jag föreläst för mina landsmän och andra nyanlända om vad det innebär att leva i ett demokratiskt och sekulärt samhälle som Sverige. Majoriteten av de ungdomar jag träffar är unga killar. Men jag träffar även en del ensamkommande flickor och många av dem är från Afghanistan. Det är modiga flickor och unga kvinnor som flytt Talibanernas förtryck för ett nytt liv i Sverige. De kommer från samhällen där kvinnor har stenats till döds i hederns namn.

Försök nu för en stund att se och förstå Sverige ur de här flickornas ögon. Vi leker med tanken att en dag så bestämmer sig en av de här tjejerna för att hon vill bekämpa hederskulturen och hjälpa sina systrar till ett bättre liv i Sverige. För att kunna påverka vill hon ge sig in i politiken och hon ber dig om råd kring vilket parti hon ska söka sig till. 

Försök nu för en stund att se och förstå Sverige ur de här flickornas ögon.

I ett samhälle med en fungerande moralisk kompass, hade din första tanke kanske varit att be henne söka sig till Feministiskt initiativ (Fi). Du hade bett henne kontakta feministikonen Gudrun Schyman som länge varit en välkänd och tydlig röst för feminism i Sverige. Men i dag gör du nog inte så. För i dag är det aktuella läget i Sverige så att det utåt sett mest kvinnostödjande partiet uteblir att erkänna en av de största frågorna gällande jämställdhet. 

 

LÄS MER: Därför lämnar jag Hubsy 

 

På självaste internationella kvinnodagen väljer Fi:s partiledare Schyman att anklaga Paolo Roberto för sexism på grund utav ett omoget skämt om bröst, som i skuggan av så många större och mer aktuella bekymmer just nu, mest känns som ett osnyggt försök till humor. En av partiets medlemmar, Abdirahman Mohammed Ahmed, uppmanar partiet att det finns viktigare saker att fokusera på. Som till exempel det ökade hedersförtrycket i samhället och att en tredje del av kvinnor i Sverige inte vågar gå ut på kvällen, enligt en undersökning av Brottsförebyggande rådets (Brå) nationella trygghetsmätningar. Abdirahman får lämna partiet. Är det Paolo Roberto som står i vägen i kampen för fortsatt kvinnofrid? 

I en annan del av landet träffar jag en baskettränare som berättar för mig om en duktig somalisk flicka som spelade i hans lag. En dag slutar hon att komma till träningen. Efter några veckor råkar han träffa flickans föräldrar i kön till mataffären. Han frågar pappan varför flickan inte längre kommer till träningen. Pappan förklarar att flickan nu har blivit en kvinna. Hon kommer inte att spela längre med laget. 

 

LÄS MER: I förorten växer männens diktatur

 

När den så kallade vänstern sätts under press om synen på våld i hederns namn, har man oftast en standardfras som lyder ”vi bekämpar kvinnoförtryck överallt”. Det är ett svar som låter fint men stannar där. Det blir ett svar som inte manar till sökandet av en lösning. Det är ett svar, som i sin frånvaro av kurage att erkänna problemet, snarare ger uttryck för en rädsla att förlora politiskt stöd, än en omtanke om just den grupp som partiet säger sig arbeta för. Det är kort sagt ett bekvämt svar som låter både hedervärt och korrekt. Men det blir i stället ett motsägelsefullt svek mot de unga flickor och unga kvinnor som dagligen utsätts för hot och våld i hederns namn. De första som bör erkänna det här sveket är vänstern. Görs inte det, ljuger dessa kvinnokämpar för sig själva. 

Men det finns ljusglimtar i mörkret. Amineh Kakabaveh (V) blev nyligen vald till Årets svensk av tidningen Fokus. Mycket på grund av sitt arbete med att uppmärksamma hedersförtryck i våra förorter. Sara Mohammeds organisation Glöm Aldrig Pela och Fadime växer för varje år. Birgitta Ohlsson (L) belyser problematiken med hedersrelaterat förtryck på ett modigt och nyanserat sätt. De politiker som inte vill belysa problemet genom en ärlig och öppen dialog är inga onda människor. De har goda intentioner. Som att undvika fördomar och stigmatisering av grupper i samhället. Men vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. 

 

Mustafa Panshiri

Före detta polis, föreläser om integrationsfrågor