Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Äpplet fick mogna – sen föll det i Löfvens hand

Man kan tycka att Stefan Löfvens lågmälda retorik är glanslös men det är ett uttryck för en lång socialdemokratisk erfarenhet, skriver Leif Lewin. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Leif Lewin är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Tålmodig, stryktålig, lugn, utan att låta sig provoceras men med väderkornet bestämt riktat mot statsminsiterposten har Löfven väntat ut de andra, till dess äpplet mognat och fallit i hans hand.

Särskilt två omständigheter är av intresse för att förstå de borgerligas nederlag, skriver statsvetaren Leif Lewin.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | REGERINGSBILDNINGEN. Så har då ordningen återställts i Sveriges land: Socialdemokraterna innehar regeringsmakten medan de borgerliga under djup inbördes splittring befinner sig i opposition. Sverigedemokraterna blev en för svår nöt för Alliansen. Mittenpartierna stöder Socialdemokraterna och det är dags för Annie Lööf att äta upp sin högra sko.

Att Socialdemokraterna i höstas gjorde sitt sämsta val någonsin räcker tydligen inte för att bryta mönstret; deras andel av väljarkåren är faktiskt hela tolv procentenheter under genomsnittet för Socialdemokraterna under 1900-talet. Att kunna bygga koalitioner visar sig vara viktigare än förmågan att vinna väljare. 

Varumärket förstördes snabbt

Särskilt två omständigheter är av intresse för att förstå de borgerligas nederlag. Den första är med vilken snabbhet de förstörde sitt varumärke. I åttio års tid hade borgerlig samling varit ett ouppnåeligt mål för de borgerliga partierna, till dess att Fredrik Reinfeldt lyckades ena dem. 

Visserligen hade det funnits borgerliga regeringar tidigare. Men de hade varit föga framgångsrika. Den första Fälldinregeringen splittrades på kärnkraftsfrågan, en följande på grund av skattepolitiken, Bildtregeringen fick uppleva den parlamentariska innovationen att centerledaren i protest gick i opposition medan hans parti satt kvar och fortsatte att regera. 

”Utfärda inga kategoriska löften!” heter lärdomen, men det var precis vad de borgerliga partiledarna gjorde under valrörelsen 2018.

Men Reinfeldt lyckades. Genom långtidsplanering, noggrann förberedelse, gemensamt uppträdande och minutiöst framförhandlade kompromisser murades en fast grund för en regeringspolitik, vars moraliska och ideologiska budskap hette arbetslinjen.

 

LÄS MER av Leif Lewin: Dumdristiga partiledare lät parlamentarismen gå i baklås 

 

Moderaterna storlek blev ett problem

Problemet var den inbördes obalansen. Moderaterna var alltför framgångsrika. De andra tre partierna var dvärgar, medan Moderaterna var jätten. När alliansregeringen valdes om år 2010, fick Moderaterna lika många röster som Socialdemokraterna – 30 procent av väljarna. Så fort de förlorat regeringsmakten år 2014, började därför småpartierna att – som det hette – ”profilera sig”. Gamla hjärtefrågor, som förhandlats bort under regeringsåren, gavs nytt liv och på anmärkningsvärt kort tid var de borgerliga partierna oense igen och den maktbas de byggt på ligger nu i ruiner.

 

LÄS MER: Centerns och MP:s anhöriginvandring är det sista vi behöver

 

Låste sig vid kategoriska löften

Det andra förhållandet är hur totalt de borgerliga glömde bort läxan från Fälldin. Mitt under centerns glansperiod i början av sjuttiotalet, begick Torbjörn Fälldin det strategiska misstaget att kategoriskt binda sig för en avveckling av kärnkraften, ett löfte som han inte kunde infria och som därför ledde till en kvartsekellång svekdebatt och kräftgång. ”Utfärda inga kategoriska löften!” heter lärdomen, men det var precis vad de borgerliga partiledarna gjorde under valrörelsen 2018. De lovade heligt och dyrt att inte samarbeta med Sverigedemokraterna och lika ultimativt att beröva Löfven statsministerposten. Dörrar stängdes till höger och till vänster. Hur voteringsmajoriteter skulle uppnås fick vi inte veta. Och följden blev höstens cirkus.

Löfven bidade sin tid

Men Löfven bidade sin tid. Han hade inte utfärdat något ultimatum. Han hade inte bundit sig. Man kan tycka att hans lågmälda retorik är glanslös men det är ett uttryck för en lång socialdemokratisk erfarenhet att väljarna främst ska serveras besked i sakfrågor, under det att koalitionsbyggande är något som inte ska föregripas och helst inte diskuteras alls i valrörelsen. Tålmodig, stryktålig, lugn, utan att låta sig provoceras men med väderkornet bestämt riktat mot statsminsiterposten har Löfven väntat ut de andra, till dess äpplet mognat och fallit i hans hand.

Ordning härskar åter i Stockholm.

 

Av Leif Lewin

Professor i statskunskap, Uppsala universitet

 

Not: I slutkapitlet i den nya upplagan av ”Ideologi och strategi” (Carlssons 2017) diskuterar Leif Lewin mera utförligt om partierna ska stå fria eller bundna i förhållande till väljarna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!