Svenska kyrkans kampanj för märkning av produkter från israeliska bosättningar och den debatt som därefter följt har väckt betydande uppmärksamhet. Både de som fördömer Israel och många av dess försvarare ser ofta inte konfliktens egentliga kärnfrågor. Jag vill därför utveckla dessa nedan.
Till att börja med är det nödvändigt att sätta situationen i regionen i ett perspektiv. Israel är det enda demokratiska och mångkulturella samhället i Mellanöstern. Ett samhälle där alla religioner och etniciteter har samma arbetsplatser och studerar vid samma universitet - livet levs gemensamt, av alla medborgare.
Det är ett samhälle där arabiska kvinnor är bättre utbildade, mer närvarande och integrerade på arbetsmarknaden än sina systrar någon annanstans i Mellanöstern.
77 procent av de arabiska medborgarna i Israel säger att de hellre bor i Israel än i något annat land i världen, och de har även något högre förtroende för polisen och Högsta domstolen än israeliska judar.
HBTQ-samhället kan till fullo uttrycka sin identitet - i stark kontrast mot skoningslösa förföljelser i regionen i övrigt. Förra året deltog över 100 000 människor i Tel Avivs Pride-parad och staden har fått många internationella utmärkelser som världens mest gay-vänliga.
Mot bakgrund av de realiteter som beskrivs ovan framstår en kampanj mot Israel som svårförsvarad både med avseende på hur det israeliska samhället faktiskt ser ut – regionens enda pluralistiska demokrati - och de frågor som är mer direkt relaterade till själva konflikten.
1) En bojkott skulle göra 25 000 palestinier arbetslösa och lämna dem utan försörjning för sina familjer. Troligen skulle en nedläggning av israeliska industrier i bosättningarna resultera i ett vakuum snarare än en blomstrande palestinsk industri.
2) Palestinsk terrorism nämns alltför sällan av någon aktör. De palestinska terrordåden har mer än fördubblats under de pågående fredsförhandlingarna.
3) Sverige är ett land som upprätthåller och försvarar människovärdet, men Israels grundläggande rätt att existera ignoreras ofta helt. Man måste förstå att de självförsvarsåtgärder som Israel vidtar inom ramarna för internationell rätt är nödvändiga för att försvara israeliska civila från våldshandlingar.
4) Terrorism belönas ekonomiskt av palestinska myndigheten och hyllas av dess ledare, liksom av utbildningssystemet och media. Den som dödar israeliska civila och döms för detta i domstol får en månadslön utbetalad till sin familj. Mer än 16 procent av biståndet till palestinska myndigheten går till att uppmuntra eller indirekt betala för terrorism.
Hur skulle Svenska kyrkan kunna spela en mer konstruktiv roll? Jag anser att en organisation som önskar föra fredens talan borde arbeta för försoning. Istället har Svenska kyrkan valt att genom ett ensidigt ställningstagande ständigt peka ut Israel som ensamt skyldigt till konflikten, vilket för parterna längre från varandra.
Svenska kyrkan framhåller alltid att vissa av dess medlemmar stödjer bojkott – men när skall man visa ledarskap och förklara att bojkott inte leder någonstans?
Vidare har jag också noterat att vissa av bojkottkampanjerna genomförs vid tiden för olika kristna helger. Det är en koppling jag som Israels ambassadör finner problematisk. Att använda kristna helger för att uppmana till bojkott av den judiska staten är något som borde väcka allvarliga frågor.
En mer balanserad och traditionell hållning inriktad på försoning är vad kyrkan borde sträva efter. Förhoppningsvis kommer den tillträdande ärkebiskopen Antje Jackelén att se detta som en viktig uppgift.
ISAAC BACHMAN,
är Israels ambassadör i Sverige
