Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Antisemitismen är Malmös mörka själ

I mitt barndoms Malmö fanns inga antisemiter, trodde jag. Vänta ska du se, sa min mor, som via gettot i Lodz, Auschwitz, slavfabrik och ytterligare koncentrationsläger kommit med de vita bussarna till Malmö. Hon slapp, tack vare sin "naturliga" död, att få se sin nya hemstad skrudas med den historia hon redan genomlidit. Foto: REUTERS

Den öppna antisemitismen må ha lämnat de fina salongerna - men på Malmös gator finns den kvar lika rå som förr, skriver Salomon Schulman.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Det dröjde bara några veckor efter Kristallnatten 1938 innan det brakade loss i Sverige. Intelligentian for ut i de hittills mest antisemitiska demonstrationer som någonsin förekommit i Sverige. De vandaliserade inte gravar, sökte inte spränga judiska församlingshus eller bränna ner synagogor och begravningskapell som dagens judehatare. De var finare i kanten. Aldrig knystade de senare ett ord om sitt förflutna, sin antipati mot "judiska läkarimporten".

Högdragna, likt ledaren Gunnar Biörck, sedermera kunglig livläkare, gjorde de sitt bästa för att hindra ett fåtal judar komma in i landet. Biörcks närmaste man avled för något år sedan; han hade under några år varit min klinikchef, inte utan svårigheter för mig. Men i nekrologerna framstod han som en sann människovän.

Dåtidens tyska läkare dolde inte sina nazisympatier. Hälften av dem tillhörde nazistpartiet.

Det finns många sjukdomar som betecknats med egennamn, så kallade eponymer, för att hedra upptäckaren. Dessa eponymer har stått sig genom tiden och gjort den kliniska verksamheten mer lätthanterlig än de krångliga patologiska beskrivningarna.

Men det finns läkare som inte förtjänar dessa hedersomnämningar. Från och till har det diskuterats om huruvida medicinare som begått brott mot mänskligheten ska fortsätta att äras.

Den stora majoriteten namngivare har även efter kriget kunnat fortsätta sin läkargärning utan att ens ställas inför rätta.

Ta till exempel Julius Hallervorden som lät insamla 697 hjärnor, offer för eutanasi, hjärnor av "svaga och svagsinta", det vill säga utvecklingsstörda och mentalt funktionshindrade. Hans människosyn delades av den stora majoriteten av tyska läkare. Hallervorden ska ha åsett morden av barnen och med egen hand plockat ut hjärnorna ur deras skallar. Sålunda gav denne vetenskapsman namn åt Hallervorden-Spatz syndrom. 1948 återinstallerades han på sin chefstjänst och fortsatte till sin pension.

Salomon Schulman. För att addera till en lista som kan göras groteskt lång bör även Friedrich Wegener nämnas. Han har givit namn åt Wegeners granulomatos, en ofta livshotande sjukdom. Denne hade sin klinik strax utanför gettot i Lodz där han utförde patologiska undersökningar. I detta getto dog de flesta av mina släktingar. Professor Wegener ställdes inte inför rätta utan fortsatte sitt väl sedda värv och dog en naturlig död 1990, högt uppskattad. Det finns ett otal namn som vi medicinare nyttjar vardagligen vilka bör suddas ut ur historien medan inte minst deras svenska medlöpare bör dras fram i ljuset.

I mitt barndoms Malmö fanns inga antisemiter, trodde jag. Vänta ska du se, sa min mor, som via gettot i Lodz, Auschwitz, slavfabrik och ytterligare koncentrationsläger kommit med de vita bussarna till Malmö. Hon slapp, tack vare sin "naturliga" död, att få se sin nya hemstad skrudas med den historia hon redan genomlidit. Tecknen fanns redan tidigt. Naziledaren Per Engdahl hade med sina kumpaner smugglat ut före detta nazister från Malmösjukhuset till väntande flyktskepp.

Min barndom var idyllisk - gårdsmusikanter med tiggarhattar eller bollkalle bakom MFF-målet: vad kunde en arbetarunge eller flyktingbarn mer begära? Kanske borde jag dock nämna att dagen då min far öppnade sin lilla skräddarverkstad hade ett stort hakkors inristats på dörren. Jag ryckte på axlarna - då.

Men i dag har judiska kvinnor på Rosengård fått hakkors målade på dörren och sopor slängda vid sina lägenheter, lärare och socialarbetare vågar inte berätta att de är judar av rädsla för repressalier.

När min stad korsades av vänsterapologeter, islamister och högerextremister i en ohelig allians hade historien börjat hinna ifatt den era min mor förutspått. Och när stadens styrande, gav gatans marodörer sin välsignelse var min svenska Sörgård för alltid demolerad. Den hydra som trettiotalets eliter närt hade aldrig slumrat, all antirasistisk retorik till trots.

Vi får fromt hoppas på att morgondagens Malmö inte är på väg att devalvera människovärdet. En verbal dimridå ligger som en hotande hinna över staden. Den såg min mor för länge sedan. Alla sjukdomars nazinamn kommer med all säkerhet att försvinna. Vår tids "antirasister" kommer att makulera det uppenbart vedervärdiga - men vadmed den Malmöanda som ännu bara funnit sina första namn?

 

Salomon Schulman

Salomon Schulman är författare, översättare och barnläkare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!