Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ansvarsfördelningen oklar för ministrarna

MINISTERTRIO. Utbildningsdepartementet är ett exempel där Bengt Göransson ser en fara i ansvarsfördelningen med sina tre ministrar Aida Hadzialic (S), gymnasie- och kunskapslyftsminister, Gustav Fridolin (MP), utbildningsminister och Helene Hellmark Knutsson (S), högre utbildnings- och forskningsminister. Foto: Lisa Mattisson

Statsrådens uppdrag reduceras när fler ministrar blir åtgärds- snarare än områdes- ministrar. Det kan få en dramatisk maktförskjutning till följd, skriver Bengt Göransson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

När jag ser vilka som utsetts till ministrar i den nya regeringen gläds jag över utnämningar som väcker nyfikenhet och förhoppningar. Vid närmare läsning av ministerlistan upptäcker jag att det finns två slags ministrar - åtgärds- och områdesministrar.

Historiskt har regeringen till största delen varit sammansatt av det senare slaget - ministertiteln anger ett kunskaps- eller intresseområde, som ministern svarar för. Försvaret är ett sådant område, utbildningssektorn ett annat. Men i dag har vi allt fler statsråd som är vad som kan betecknas som åtgärdsministrar - deras ansvarsområde är ett eller flera inom vilket de ska ta ställning till politiska åtgärder. Vissa av dem har blandade uppdrag.

Låt mig förklara. Socialdepartementet har tre statsråd, en socialförsäkringsminister, en folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister och en barn-, äldre- och jämställdhetsminister.

En minister med uppdrag att vara socialminister saknas.

Det som tidigare kännetecknat så mycket av socialdemokratisk politik - att socialpolitiken har utgått från en samlad värdering, vars ansvarige minister hade ett politiskt uppdrag som var större än det att se till att vissa samhällstjänster utfördes - saknas uppenbarligen i dagens regering.

Den som minns - eller läst om - Gustav Möller, kan ju ställa frågan vilken av dagens tre ministerposter som han hade platsat på, om han nu hade accepterat den. Möller var vad jag kallar områdesminister. Han hade som sådan en möjlighet att expandera politiken på sitt område. Han gjorde det ofta i konflikt med ministerkolleger och förlorade - har jag förstått - många strider, inte sällan med en bestående bitterhet.

Dagens folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister har ett reducerat uppdrag. Han löper risken att i regeringen bli ett slags övergeneraldirektör i stället för att vara kunskaps- och intresseområdets företrädare.

 Bengt Göransson Foto: Foto: Jan Wiriden Det kan få till följd en dramatisk maktförskjutning. Den makten kan vara synlig - en inre grupp i regeringen, som har den reella makten och som till sitt förfogande har ministrar med en imponerande titel men vars makt är, om inte korpralens, så högst kompaniofficerens.

Värre är om denna makt blir osynlig och hamnar i byråkratiska strukturer som är ogenomträngliga för de stora medborgargrupperna.

Utbildningsdepartementet är ett annat exempel på den fara jag ser i dagens ansvarsfördelning i regeringen.

En minister är utbildningsminister, den andre gymnasie- och kunskapslyftsminister och den tredje minister för högre utbildning och forskning.

Kunskapslyftsministern har såvitt jag kan se det allra tydligaste åtgärdsuppdraget av alla i den nya regeringen.

Kunskapslyftet är viktigt som politiskt projekt, men som alla projekt bör det leda till ett så gott resultat att det kan läggas ned.

Ett tredje exempel på en som jag menar oklar definition av ministeruppdraget är det som kulturministern fått. Hon ska också vara demokratiminister, och i sitt första uttalande säger hon att hon vill förnya demokratin.

Jag vill ogärna polemisera, men är det viktigaste just nu att förnya demokratin? Räcker det inte med att tillämpa den?

Risken med ett förnyelseperspektiv är ju att de som jag brukar kalla de välvilliga förmyndarna tar hand om frågan för att hjälpa de utsatta och svaga som sällan tilltros någon förmåga att själva ha kunskap och handlingskraft.

En av demokratins viktigaste förutsättningar är tilltron till medborgarnas vilja att delta och förmåga att förstå, och det kräver nog mer av stabilitet och beständighet än oavbruten förnyelse.

 

BENGT GÖRANSSON,
var mellan 1982-91, kultur-, skol-, och utbildningsminister.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!