Annie Lööf måste stå upp för idealen

Vilket tror du är det mest kostsamma gränshindret i världen? Handelstullar för industrivaror från Asien? Kvoter för afrikanska jordbrukare? Byråkratiska procedurer i Latinamerikas hamnar?

Fel. Inget av dessa handelshinder kommer ens i närheten av den stora boven: begränsningar av människors rörlighet mellan länder. Barriärer ­bestående av murar, taggtråd och beväpnad och uniformerad personal är världsekonomins dyraste hinder.

Nationalekonomer har räknat ut att ­begränsningen av den globala migrationen kostar världs­ekonomin 70 000 miljarder ­dollar. ­Lägger man så många dollarsedlar i en ­stapel räcker den till månen och tillbaka - tio gånger. Helt fri rörlighet för människor över nations­gränser skulle nämligen fördubbla den globala BNP:n. Det är som att lägga fyra nya USA till världsekonomin.

Centerpartiets förslag till idéprogram argumenterar för helt fri invandring. Det är mycket bra. Människan är globaliseringens eftersläntrare. Samtidigt som rörligheten över gränser för varor, tjänster och kapital blivit mycket friare och mer omfattande har rörligheten för människor varit fortsatt begränsad.

Det är märkligt, för det finns inget naturligare för människan än att röra sig till andra trakter, för att fly undan nöd och förtryck, eller för att hitta en plats där hennes arbete betalar sig bättre, där jordarna är rikare eller möjligheterna större. Fram till för 100 år sedan tillämpade Sverige och många andra europeiska länder fri migration. Bara auktoritära stater som Ryssland behöll passkravet. Gränsbommarna uppfördes som en tillfällig säkerhets­åtgärd under första världskriget, men de blev kvar när det internationella ­klimatet blev allt mer nationalistiskt.

Av något skäl har vi fastnat i denna första världskrigsmentalitet. Genomsnittstullen för industrivaror är sex procent. "Genomsnittstullen" för ­människor är oändlig. Det är i praktiken omöjligt för de flesta människor i fattiga länder att lagligt flytta till ett rikt land och arbeta. Det förlorar såväl vi som de på.

Det talas väldigt mycket om invandringens kostnader. Det som då åsyftas är effekterna på de offentliga finanserna. Och det är sant. Med nuvarande regler för bidrag och arbetsmarknaden innebär invandringen en statsfinansiell kostnad.

Men det finns inget som säger att det behöver vara så, och innan Sverige började reglera arbetsmarknaden och höja ingångslönerna på 1970-talet var invandringen en vinst för statskassan. Det behövs reformer på dessa områden.

Det är dock inte detta statiska och kamerala perspektiv som är det mest relevanta. Det är i stället om Sverige som land på det hela taget får det bättre eller sämre av invandringen. Och här är den internationella forskningen entydig. Mottagarländerna vinner ekonomiskt på invandring. Specialiseringen ökar, arbetsmarknaden blir mer flexibel, den internationella handeln blir större, och såväl företagande som innovationer får en extra skjuts. Invandring är alltså en samhällsekonomisk vinst, den höjer vår levnadsstandard.

Det är nu dags att gå vidare i globaliseringens nästa steg, och göra rörligheten även för människor friare. Helt fri migration på global nivå är en utopi som är svår att förverkliga. Men även mindre ökningar av människans rörlighet skulle få stora effekter. Om de rika länderna släppte in migranter motsvarande tre procent av sin arbetskraft skulle det ge ett tillskott till världsekonomin på 350 miljarder dollar. Det är ingen dålig start.

Förslaget till idéprogram har väckt starka reaktioner inom Center­partiet. Framträdande centerpartister som Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson har kritiserat delar av program­förslaget. Och Annie Lööf har öppnat för att ­revidera skrivningarna om fri ­invandring.

Men i stället borde Centerpartiets ledning nu samla sig och våga stå upp för tankarna i förslaget till nytt idé­program. Inte minst bör Annie Lööf markera att den fria rörligheten för människor över nationsgränser är en grundläggande frihetsidé som ligger väl i linje med dess ideologi. Om man ger upp idéer för att de är framåtsyftande och politiskt omöjliga för ögonblicket förlorar man kraften att påverka vägen framåt. Om man låter principer kvävas av pragmatismens alla hinder finns det till slut inget kvar att tro på. Och tror man inte på något finns det ingen ­anledning att vara politiker.

JOHAN NORBERG

FREDRIK SEGERFELDT

Johan Norberg och fredrik Segerfeldt är liberala författare aktuella med boken "Migrationens kraft - därför behöver vi öppna gränser". Norberg har skrivit essän "Tillbaka till rötterna: Tankar om en jordnära liberalism" till Centerns idéprogramgrupp.