Det finns enligt min uppfattning en gräns för när vi som vill leva i en värld präglad av omtanke för våra medmänniskor inte längre kan stå vid sidlinjen och bara se på medan samhällsklimatet blir allt hårdare.
Den gränsen är passerad när röster höjs för att stänga gränserna samtidigt som hundratals människor i överbelamrade och sjöodugliga båtar drunknar på flykt över Medelhavet, för att det inte finns någon laglig väg in.
Den är passerad när tungt beväpnad polis måste stå utanför judiska skolor för att förhindra terrorattacker. Eller när människor på en restaurang i Göteborg blir ihjälskjutna med automatvapen.
Den är passerad när var tredje barn kränks på nätet och allt fler vaknar upp med sårande och elaka meddelanden väntandes i telefonen eller i sociala medier: "Du är det fulaste jag vet. Du äcklar mig".
Den är passerad när människor irriterar sig på tiggare så till den milda grad att de säger sig vilja sparka i väg pappmuggen med skramlande mynt som står på trottoaren. Bara för att de provoceras av den människa som sitter där, invirad i smutsiga filtar, och ber om hjälp till ett bättre liv.
Den är passerad när högerextrema krafter växer, när unga män lämnar Sverige för att strida för IS, en hämningslös terrororganisation som inför hela världens ögon begår ett blodigt folkmord.
Det skrämmer, men de gånger jag får utstå som mest näthat, mest illvilliga och elaka kommentarer är när jag står upp för alla människors lika rätt och värde. Eller när jag presenterat förslag för hur integrationen ska förbättras.
Det skrämmer, men är samtidigt en tydlig signal om att vi är på väg åt fel håll. En signal om att våldsanvändningen ligger närmare till hands än ord och dialog för allt fler.
Det går inte längre att tiga när hatet breder ut sig. Dagligen funderar jag och andra politiker med mig på förändringar vi vill göra, avtryck vi vill sätta. Nivåer, summor, anslag. Siffror, meningar och formuleringar som ska förändra samhället till det bättre. Till våra viktigaste verktyg hör lagstiftningen. När det gäller människor som strider utomlands för terroristorganisationer kan och ska vi skärpa lagstiftningen. Men när det kommer till att förändra attityder och värderingar som kränker människovärdet räcker det inte med beslut i riksdagens kammare.
Hur ska vi då kunna förändra det vi inte kan lagstifta om? Tyvärr finns det ingen knapp att trycka på. Ingen quick-fix. Vad vi politiker däremot kan och har ett ansvar för att göra är att ta debatten.
Ett hårdare samhällsklimat handlar inte om hur många miljoner som satsas i olika åtgärder, det handlar om hur vi beter oss mot våra medmänniskor.
Det är genom att stå upp för varandra, inte acceptera våld, hot, kränkningar eller nedlåtande kommentarer - vare sig på nätet, vid köksbordet eller på skolgården - som jag tror att vi kan mota hatet.
Den tiggare du ser på gatan, den person du möter som har en annan tro eller en annan etnisk bakgrund, som kanske flytt från ett krig - den människan har sannolikt också en familj, en mormor, älskar kaffe och drömmer om en bättre framtid. Precis som du.
Det är hög tid att vi slutar dela upp människor i grupper och i stället börja betrakta dem som enskilda människor.
Det är människor som förföljs, hatas och förtrycks. Av sina medmänniskor. Och det är inte genom att ställa grupper mot varandra vi kan åstadkomma förändring, mer tolerans och mindre extremism, utan genom att se varje människa för vem hen är.
När samhällsklimatet i Sverige på bara några år blivit mycket tuffare. När extremismen ökar. När hårda attityder mot invandrare syns allt mer i debatten. När antisemitismen växer sig starkare och hatet mot muslimer blir allt mer högljutt. Då är det dags att vi som vill se ett mer medmänskligt samhälle kliver fram och säger: nu räcker det.
Annie Lööf
Partiledare för Centerpartiet
