Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi, har många åsikter om många saker som ligger utanför hennes område. Och det kan man ju ha.
Problemet uppstår när åsikterna presenteras utan uppföljande faktakontroll och de börjar cirkulera i media som sanningar underbyggda av forskning. Nu senast var det dags för anknytningsforskningen att förkastas av Agnes Wold:
”Det vore hemskt fint om kvinnor inte blev ilurade löjliga och felaktiga psykologiska teorier som anknytningsteorin. Den är helt obevisad, ett extremt skakigt bygge, enbart till för att knäcka morsor. Han som hittade på det, Bowlby, var kvinnohatare och var ute efter var att köra tillbaka kvinnorna till hemmet för att de hade konkurrerat i industrin.”
Malin Broberg, professor i utvecklingspsykologi säger att anknytningsteori handlar om gedigen anknytningsforskning. Hon förklarar att anknytning inte är någonting könsspecifikt. Eller att man anknyter just till sin mamma, utan att det här är ju ett grundläggande behov av trygghet som barn har för sin överlevnad och sedan vem som står för det och på vilket sätt, det säger ju inte anknytningsteorin någonting om.
Anknytningsteorin går i korthet ut på att det lilla barnet triggar igång omvårdnadssystemet hos den vuxne genom att skrika. Vi tar upp barnet och får det lugnt och tyst. Barnet lär sig att bli tryggt då det finns någon där som svarar på barnets signaler. Hur barnets primära anknytningsperson och vårdgivare svarar på barnets signaler ligger sedan till grund för den inre arbetsmodell som barnet skapar.
Den här arbetsmodellen som etableras i spädbarnsåldern och den tidiga barndomen tenderar att bli bestående livet igenom. En trygg tidig relation kännetecknas av den mer eller mindre ständiga närvaron av lyhörda vuxna – detta gör det möjligt för barnet att organisera sig väl i tillvaron, att kunna ta hjälp av andra för att hantera stress när så behövs och på så sätt hålla kortisolet (stresshormonerna) på normala nivåer.
Sue Gerhardt, författare till boken ”Kärlekens roll - Hur känslomässig närhet formar spädbarnet hjärna” skriver om hur otrygga barn får förhöjda kortisolnivåer i kroppen. Barnet får med andra ord högre nivåer av stresshormoner, vilket kan vara skadligt. Forskning har visat att det finns starka samband mellan höga kortisolnivåer och många känslomässiga störningar i vuxen ålder. Det kan handla om psykisk ohälsa i form av depressioner, ångest och självmordstendenser, men även ätstörningar, alkoholism och sjuklig övervikt.
Flera andra forskare har också forskat om anknytningens betydelse. Bland annat Mary Ainsworth, utvecklingspsykolog, Anders Broberg professor i klinisk psykologi, Joanna Maselko, professor i psykiatri och beteendevetenskap samt Peter Fonagy, psykoanalytiker och klinisk psykolog. Det är alltså inte bara James Bowlby, som Agnes Wold avfärdar som ”kvinnohatare”, som forskat om anknytning.
I dag när en majoritet av alla barn går i förskola är det därför extra viktigt att kunskapen om vikten av god anknytning finns även inom förskolan. ”Barn ska inte lämnas på förskolan - de ska lämnas över”, skriver Malin Broberg och Anders Broberg i boken: Anknytning i förskolan. Där de poängterar att trygga relationer är en grundförutsättning för lärande, särskilt för små barn.
Att bli skild från sin mamma eller den vårdande vuxna personen som ansvarar för barnets livsuppehälle är förmodligen den mest stressande erfarenhet som ett spädbarn eller ett småbarn kan utsättas för, enligt den anknytningsforskning som finns. Därför är det viktigt med kunskap om hur anknytningen fungerar.
Med tanke på det är det ytterst anmärkningsvärt att Agnes Wold uttalar sig inom ett område hon inte har kunskap om och avfärdar all forskning. Får de här åsikterna fäste så riskerar många små barn att fara väldigt illa, varje gång den primära vårdgivaren lämnar barnet till någon annan, oavsett om det handlar om ett barn som har sin omsorg hemma eller som ska skolas in i förskola, hos dagbarnvårdare eller i flerfamiljssystem. En trygg anknytning där det finns en lyhörd vuxen som barnet knutit an till är själva grunden för välmående barn.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
