Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ängsligt att inte stödja kampanjen #mittkors

David Lindén Foto: privat
Foto: Olle Sporrong

Kampanjen #mittkors handlar om att med sin religiösa symbol markera avsky för IS. Ingenting annat, skriver historikern David Lindén. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Det verkar som om Svenska kyrkans mest använda ord är ”sorg”.

 Oavsett om det gäller arbetsmiljöproblem, representationskultur eller våldsbejakande islamism så reagerar dess företrädare med att känna "sorg".

Förutom när det gäller kampanjen "mitt kors", vilken har fördömts då den, minsann, exkluderar och för att citera Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg, kan upplevas som att "Jesu kors riskerar att användas som ett tecken MOT en annan grupp bekännare. Inte bara som ett tecken FÖR utsatta kristna [Sjöbergs versaler]".

För en lekman kan det vara svårt att greppa hur kampanjen ”mitt kors” är problematisk. Den verkar snarare vara lovvärd och det är svårt att förstå varför den inte har anammats från centralt håll.

Om man betänker vad som har hänt: Terrorsekten IS bedriver just nu vad som måste anses vara ett folkmord på kristna i Mellanöstern.

Förvisso mördar de också andra muslimer, men de kristna attackeras för att de är just kristna.


I Frankrike mördades nyligen en katolsk präst som tvingades ned på knä innan han fick halsen avskuren. Han mördades inte för att han var fransman utan för att han var kristen. Därför verkar kampanjen "mitt kors" vara helt logisk.

Den handlar om att med sin religiösa symbol markera avsky för IS. Ingenting annat. Lite tillspetsat måste man också hävda att om man som icke kristen känner sig träffad av att kristna vill bära sina religiösa symboler är det man själv och inte de kristna som har problem.

Prästen Anna Karin Hammar menar att initiativtagarna till kampanjen har dunkelt uppstått och att man därför inte ska stödja den. Gunnar Sjöberg och andra prominenta företrädare för Svenska kyrkan verkar hålla med.

Hammar menar att det är problematiskt att två av initiativtagarna till kampanjen vikarierar som ledarskribent och är redaktör för ett katolskt magasin.

Hon borde dock analysera sin egen organisation där många företrädare inte är rädda för att ta ställning i dagspolitiken, så länge det gäller flyktingar eller EU-migranternas situation.

Men att öppet visa att det går en konfliktlinje mellan kristna och muslimska fundamentalister anser Hammar vara "en del av den retorik som vi nu kan kalla Trumpsk".

 

Svenska kyrkan är en idéburen medlemsorganisation. Den är också unikt i det att den har en stolt historia av att våga söka strid. Som historiker tänker jag bland annat på Eric Perwes kamp mot nazisterna i andra världskrigets Berlin och på kampen mot Apartheidregimen i Sydafrika.

För att inte tala om den tidigare Stockholmsbiskopens Krister Stendahls ställningstagande för författaren Salman Rushdie, där han menade att "någon måtta för det vara på den svenska neutraliteten".

Men i dag verkar ledande företrädare inte vilja ta tag i en sådan självklar fråga som att kraftigt fördöma mordet på en katolsk präst och uppmana sina medlemmar att bära sitt kors som en protesthandling.

Försiktigheten verkar vara en del av kyrkans snällhetskultur där man aldrig får vara arg utan enbart känna "sorg". Men ibland måste man få vara arg och den ilskan bör manifesteras också från centralt håll.

Ord och handlingar spelar roll

Så länge muslimer får bära sina religiösa symboler kan man gemensamt gå samman och säga till de som sympatiserar med IS att handsken är kastad.

Nu gör man det motsatta och historien kommer att förpassa denna ängslighet till den skamvrå där den hör hemma.

 

David Lindén

historiker och författare