Den tillhör mannen bakom mig. Han är välklädd och uppskattningsvis 45 år gammal. Han gör ingen ansats att flytta sin korg och han tittar bort när jag försöker möta hans blick.
– Ursäkta, säger jag, kan du lyfta på din korg?
– Ställ den någon annanstans, svarar mannen.
– Det finns ingen annanstans att ställa den, kan du inte bara vara snäll att lyfta på din korg?, undrar jag.
– Jag lyfter inget för såna som din sort, säger mannen och möter för första gången min blick.
– För såna som mig?, frågar jag.
– Du vet vad jag menar, svarar han.
Jag känner raseriet stiga och tar ett steg framåt.
– Berätta vad det är du menar, säger jag. Han är precis på väg att svara när min hjärna plötsligt klickar till. Och jag inser att jag inte får sjunka till hans nivå. Jag säger till honom att dra åt helvete och vänder mig om, betalar för mina varor och lämnar butiken. Runtomkring oss har det blivit knäpptyst och människor stirrar ner i sina telefoner som om det var första gången de såg en mobil.
På vägen hem skakar jag av ilska och trycker ner varje reflex av att gå tillbaka till mannen i butiken.
Den där människan som tar sig friheten att nedvärdera andra. Det där aset som tar sig friheten att trycka upp sina åsikter i mitt ansikte, som det i slutändan inte är värt att hamna i skiten för.
Jag skriver inte det här för att få sympati, eller för att det är särskilt synd om mig. Jag skriver det här för att det här är ett strukturellt problem. Det här tillhör vardagen för många. Det händer invandraren som blir kallad blatte. Det händer flickan som blir kallad hora. Och det händer killen som blir kallad bög.
Jag skriver det här för att det måste sluta, men framförallt skriver jag det här för att människor ska reagera. Jag har blivit kallad både neger och blatte, senast av en äldre herre en solig eftermiddag i Lund.
Ord kan göra ont, men jag kan ta det. Det som dock svider är andra människors passivitet. Inte en människa som lyfter blicken från sin telefon. Inte någon som säger ifrån. Och tro mig, det här hördes över hela butiken.
Jag kan ta skit, jag är relativt stark. Men tänk om det här hade hänt den där flickan som ofta blir kallad hora. Eller den där killen som dagligen blir kallad bög. De kanske inte kan ta det. De kanske får höra ett litet ord för mycket. Ett litet ord som kan få ödesdigra konsekvenser.
Sånt här måste få ett slut. För om inget händer så blir följden att en gång kanske gör något dumt. Kanske inte nästa gång, eller gången efter det. Men någon gång. Och om jag gör något dumt har jag själv sjunkit till hans nivå. Och den tanken skrämmer mig mer än något annat.
Martin Linderoth
Copywriter och butiksägare
■ Texten har tidigare publicerats på skribentens facebooksida